Hur mycket jag än intalar mig själv att jag är en filosof så slutar det alltid med att jag skrattar åt mig själv. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske har det någonting med att göra att man är så otroligt självkritisk och inte vågar tycka om sina egna påhitt? Jag kan hur som helst finna lycka i att skriva ihop lite osammanhängade saker som på ett väldigt metaforiskt sätt ändå säger någonting. Se om ni förstår konsten...

 

Verk 1:

Fri är den som som reser utan väska,

fri är den som alltid går mot rött.

Stannar gör vi när resan tagit slut

och bagaget hämtar vi när vi är framme.

 

Verk 2:

Livet är ett konstverk utan färg och penslar

som bara du kan göra något med och skapa till ditt eget.

Ta hjälp av livets redskap, för du är det tomma arket.

 

Verk 3:

Sträck dig upp mot himlen och se om du är längst.

kasta du ditt drag och se om du blir högst.

spänn in din lilla magen och se om du är smal.

Rusa genom livet och se om du blir först.