Organisation - en fördel?
Ja, är det en fördel att vara organiserad? Det finns många bevis och exempel som visar på att det underlättar och hjälper men för det behöver det inte vara någon fördel. Det finns de som lever ett fullkomligt kaotiskt liv och som gillar, eller kanske inte giller men som behöver ha mycket runt omkring sig. De människorna får panik om det är ordning och reda och blir stressade bara därför. Anledningen till denna frågeställning kom upp av att jag och Juila satt i bussen tillsammans och skulle samtidigt ta upp våra hörlurar för att lyssna på någonting på datorn. Julia sliter upp sina från fickan. De är helt nerknögglade och det finns tycks till synes inte finnas några ändar på sladden. Ändå lyckas hon skaka lite på de så att de perfekt rullar ut och hon kan enkelt ta upp de och stoppa de i öronen. Sen är det min tur och jag som alltid vill ha 100% koll och ordning och reda tar upp mna hörlurar som är perfekt ihop rullade. jag måste ta ut den lilla änden från hålet, sen snurra ut sladden runt sig själv och sen igen runt sin egen axel och som om det inte skulle vara nog så har jag vänt håll en gång när jag snurra ihop dom för att försäkra mig om att de inte skulle snurra ut. För julia tog det 5 sekunder att få ut sina hörlurar och för mig tog det säkert 15. Så kontentan av dagens frågeställning:
Det går inte alltid snabbare för att man är organiserad, men vad gör det om man trivs med sig själv och älskar alla sina sidor?
jul, jul strålande jul
Jag måste bara få skriva av mig och kärleksförklara mig till julen. Det finns ingenting som är så mysigt som jul! Jag tror att jag har längtat ihjäl mig i en månad redan och entligen känns det tillåtet att lyssna på julmusik. Det finns ingenting som gör kroppen så lugn och harmonisk som julmusik. Att få sätta på Michel Bubles julskiva och få tände lite extra ljus på bordet samtidigt som man äter en pepparkaka är levnadskvalite. Det har gått så långt att jag håller på och räknar ner till 1 december. Jag ser på Sunes jul varje morgon och öppnar chokladkalender på mornarna. Så när jag petar i mig choklad 24 då är det 1 december. Julbelysningen är uppe och polkagrisarna står på bordet. Jag tror inte att man kan vara mer förbredd på jul än vad jag är! När jag åker hem till norrköping i helgen tänker jag julpynta hemma, vare sig de vill eller inte! God Jul.
Fick förslag till min mail förra veckan som löd typ:
Hej, Eftersom du har lyssnat på Merry christmas, Jul i Betlehem och Julen är här så kan det här vara album you might like.
Ett stort obäk
Skit vad coolt! Går upp tidigt på morgonen och gör ett desperat försök att välja kläder. Bakom mina kläder har jag ett fönster ut mot stranden. Där ser jag något stort obäk som landar. Jag fokuserar mina ögon som fortfarande är nattsuddiga och ser att det är en stor örn som har landat 30 meter från mitt hus. Det går verkligen inte bra att fota genom det immiga fönstret och jag blir lite ledsen. Tills jag kommer på den briljanta idén att jag kan ju öppna dörren snabt som ögot och knäppa ett kort innan örnen hinner reagera. Jag gör som jag har tänkt men märker ganska snabbt att jag valde fel metod. Jag skyller på morgontrötthet. Men jag hinner knäppa en bild när han är i full fart att flyga bort från mig och min strand. Vilket berikat djurliv jag har ändå. Kanske skulle döpa om min blogg...
Marcus Fyrberg - Djuren i mitt liv.
En ensam svan
Idag har jag sett något mycket märkligt. Jag har sett en ensam svan. Det roliga är att man tar förgivet att svanar alltid lever i par. Så att se en ensam svan gjorde mig helt chockad. Den kom glidande i vattnet så snällt och titta upp mot sjöstuga precis som en fattig tiggare och med blicken sa han:
- Har du något mögligt bröd du kan slänga åt en ensam stackars svan som jag? Jag slet åt mig en påse med bröd och kastade ner två skivor åt svanen. Han åt förnöjt och drev senare vidare mot nya äventyr.
Det sorgligaste med den här berättelsen är att jag redan har bestämt att svanen inte mår bra bara för att han är ensam. Det skulle ju gott och väl kunna vara så att just den här svanen trivs alldeles utomordentligt ensam. Att han har gjort sitt livs breakup och bara vill vara fri. Jag skulle kunna analysera den här svanen hela dan. Men det här får räcka för idag. vem vet? Det kanske kommer "En ensam svan 2".
Ser han inte lite lycklig ut?
Inget ämne
Idag är det väldigt svårt att skriva ett blogginlägg. Får lite panik när jag inte kommer på något att skriva om. Man vill ju inte skriva om någonting som folk tycker är tråkigt, samtidigt som man vill ha ett relativt långt inlägg. Man vill ju helst av allt ha ett ämne som man brinner för så att man kan få fram ett budskap och mena någonting, annars är det ju meningslöst. Eller kan det vara så att det mest genomtänkta ligger i det mest banala? nej, jag måste ha ett ämne som på ett känsligt sätt berör och som väcker intresse hos läsaren. Ett ämne som gör att just jag och min text hamnar i fokus. Som lyfter fram mina styrkor och gör att texten hamnar på läsarens hjärna helst resten av dagen.
Låt oss nu säga att man valt ett bra ämne, ja för allting handlar om hur bra ämnet är och hur mycket man har att säga om saken i fråga. Om man nu väljer ett riktigt bra ämne kan jag känna att det blir lite för lätt. Folk börjar lämna kommentarer, skickar sms att det var en bra text osv. När det egentligen bara handlade om ett bra val av ämne. Men om man däremot valt ett dåligt ämne, då finns det inte mycket som faller på plats automatiskt. Då måste man kämpa som en bäng för att nå upp till tio läsare. Fastän man har skrivit en text som faktiskt är värd mycket mer! Men med ett dåligt ämne har man i alla fall en chans till en text. Jag har som sagt INGET ämne.
Idag är det väldigt lätt för folk att skriva texter som berör. Just för att de har varit med om så mycket. En del har välsignats med en händelse i livet som kan pryda en hel bok. Och vet ni varför? Jo för att de har ett ämne. De har varit med om någonting som berör och som antingen gör folk upprörda eller glada. Men vad händer då med lilla Svensson som inte ens har brutit benet eller dragit ut en visdomstand. vad ska jag skriva om?
Idag skulle jag kunna jämföra mig med ett vitt papper. Den har ingen bild som beskriver nått. Den är inte ett dugg berättande. Inga skönhetsfläckar som man kan skriva om, den har inga linjer som är snea och som skapar debatt. Det finns inga avklippta hörn eller former. Den bara finns där ibland oss, blank och tom. Det är inte förns vi gör något radikalt med den som den har något att berätta. men som den är idag saknar den ämne. Precis som jag. Jag tycker lite synd om det pappret. Den har inget att berätta och därför kommer ingen heller att komma ihåg den. Ingen kommer lägga märket till den i en hög med andra intetsägande bilder och ingen kommer vilja ta med den hem. På samma sätt som ingen kommer komma ihåg en text om ingenting, helst inte bland massa andra texter om världsproblem, barnuppfostran och filosofiska tankar. Ingen kommer heller reflektera över texten eller få med sig någon slags sensmoral.
Jag har fortfarande ingen ämne att skriva om. Men kanske är det så att det mest genomtänkta ligger i det mest banala? I så fall ska jag skriva en text som helt och hållet saknar ämne.
Lite finare skit
Alla vet hur jobbigt det kan vara med mornar. Specielt de där mornarna när man måste tvinga sig själv upp ur sängen efter att ha snoozat i förtiominuter. Imorse var en sån morgon. När det mesta tar emot. Sängen är extra skön, tiden går ovanligt fort, kläderna är ovanligt fula, trapporna och stigen är ovanligt lång och cykelvägens uppförsbackar är som kullar mot himlen. Men där på vägen - uppenbarar sig något fantastiskt. En familj som har pimpat upp sin papperskorg. Den gjorde mig så himla glad. För hur svårt kan det vara att att göra någonting äckligt och tråkigt till någotning som man blr glad av att se? Det skulle ju också kunna vara så att man skäms för sin "smutsiga" sida och försöker dölja att man har baksidor. Men vad gör det? Papperskorgen gjorde mig glad. En riktig stockholmspapperskorg som är lite finare och lite bättre:
Det rena barnet
Jag har alltid älskat det utrycket! Att vuxna människor är förstörda då vi är präglade av alldeles för mycket saker och att det endast är barnet som är rent. Det tråkiga är bara att det rena barnets ålder sjunker hela tiden. Förr då var man i alla fall ren tills man var runt 12 - 13 år. Våran generation var väll rena till 7 års ålder kanske men frågan är väll hur det blir med våra barn? Kommer de ha en politisk åsikt och vara präglade av hot och oroligheter redan vid födseln? Jag tror att vi måste börja ta tillbaka den här uppfostran som vora mor och far föräldrar använde sig av. Och att dagens samhälle måste hitta tillbaka till den respekt och värdighet som fanns människor emellan. I dag är man häftig när man har sex, förr var man kär. Idag är det ett måste att skaffa barn, förr var det av vilja. Idag är det modigt att skija sig, förr var det en synd. Jag menar inte att allt var bättre förr och att vi borde falla tillbaka helt. Men vissa grunder och värdesättningar borde återupplivas. Så att vi får en värld där alla kan växa åt olika håll. Så hur definerar man det rena barnet? Och vad skiljer det rena barnet från det smutsiga?
Det rena barnet för mig är ett barn som inte blivit tillsagt vad det ska tycka eller känna. (Inte att förväxla med beteénde) Man ska självklart ha regler och principer men man ska aldrig påverka ett barns val. Det "smutaiga" barnet vet att farbrorn på mammas jobb kan vara lite otrevlig, att mamma inte gillar pappas sida när han osv. Låt de upptäcka det själva. Låt barn vara barn och låt de vara rena så länge de bara kan.
Det vackra i det enkla
Har ni tänkt på hur livet blir mycket mer krävande ju äldre man blir. Det kanske inte ens har med ålder att göra utan världens utveckling. För jag kan ibland känna att vi kräver så fruktansvät mycket av allt hela tiden. Både av oss själva och av andra. För att ta ett konkret exempel:
Min lillebror Casper är 8 år och som alla vet så är det extremt roligt med födelsedagskalas i den åldern. Jag kan ju inte riktigt relatera till mina föräldras tid men jag kan tänka mig att deras födelsedagskalas gick ut på att bjuda in granen på saft och bulle. Hade man tur fick man en liten present som kompisen hade gjort själv. På min tid var det lekkalas som gällde. Vi hade fiskedam, sätta knorren på grisen, hela havet stormar mm. Men detta duger inte för barn av dagens samhälle. Casper fick en inbjudan i sommras till ett kalas på Busfabriken, där det bjöds på mat, fika, tårta, godis, slush, läsk, leka fritt i flera timmar mm. Inte nog med det. Det är star wars tema på kalaset också och en person som är utklädd till Darth Vader ska vara med på hela kalaset. Dessutom består presentbordet av stora legogubbar, radiostyrda bilar och helikopter, märkeskläder mm. Jag undrar vad som hände med kalas på tomten? Där kan man göra minst lika mycket, om inte mer... Var tog tjusningen med det enkla vägen? Jag har förstått att vi hela tiden måste ha, ha, ha och ge, ge, ge. Men måste vi ha och ge allt?
Människan och människans tänkande utvecklas hela tiden åt att allt bara ska va större och bättre hela tiden. Därför försöker jag gå emot den trenden genom att försöka se det vackra i det enkla. Det behövs inga stora ord och beskrivande förklaringar för att jag ska bli imponerad. Det räcker med tre ord. Min flickvän behöver inte bjuda ut mig på en resturang där kocken skriver med mat att hon älskar mig. Det räcker med att hålla min hand. Detta blir extra skönt när omgivningen förstår vilket spår man är inne på. Då behövs inga detaljerade förklaringar från min sida heller. Jag behöver inte skriva hur mycket jag älskar min familj och hur ont det gör i mig av saknade från dom. Det räcker med att jag kommer hem.
En morgon tog jag en bild på vårat fönster som var täckt av vattendroppar från morgonens dagg. En fruktansvärt ful bild i mångas ögon. Men efter att ha zoomat in på lite olika ställen hittar jag just det vackra i det enkla.
Jag är en filosof
Hur mycket jag än intalar mig själv att jag är en filosof så slutar det alltid med att jag skrattar åt mig själv. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske har det någonting med att göra att man är så otroligt självkritisk och inte vågar tycka om sina egna påhitt? Jag kan hur som helst finna lycka i att skriva ihop lite osammanhängade saker som på ett väldigt metaforiskt sätt ändå säger någonting. Se om ni förstår konsten...
Verk 1:
Fri är den som som reser utan väska,
fri är den som alltid går mot rött.
Stannar gör vi när resan tagit slut
och bagaget hämtar vi när vi är framme.
Verk 2:
Livet är ett konstverk utan färg och penslar
som bara du kan göra något med och skapa till ditt eget.
Ta hjälp av livets redskap, för du är det tomma arket.
Verk 3:
Sträck dig upp mot himlen och se om du är längst.
kasta du ditt drag och se om du blir högst.
spänn in din lilla magen och se om du är smal.
Rusa genom livet och se om du blir först.
Metafor
Stanna.... snälla vänta på mig.....jag måste hinn.... Mer hinner jag inte skrika innan busen åker. Den skulle ju inte ens gå så där tidigt. Att den aldrig kan taima rätt. Antingen är den alldeles för tidig och det lönar sig inte ens att springa eller så är den så sen att jag hinner stå och vänta ett tag. Då hinner ju verkligheten i fatt mig. Jag förstår inte varför vi inte bara kan taima det precis. Att precis i den stund som jag känner att jag placerat mina fötter på exakt rätt ställe få höra ljudet av dörrarna som glider isär, pschhhh. Varför kan chauffören inte låta alla åka med på resan till sitt mål. Sitt alldeles egna speciella mål. Som den där morgon när jag såg bussen precis i vägkanten och tänkte för mig själv: jag kommer hinna. Börjar springa i världens fart med andan i halsen, svettet på ryggraden och ett fruktansvärt ringande i öronen. Snart framme bara några meter kvar och Bussen står fortfarande stilla. Jag kommer att hinna, kommer att kunna kliva på bu PANG. Dörrarna stängs. Att missa chansen och stå där helt öde känns förjäkligt. Fastän det egentligen bara handlar om att vänta på nästa buss så känner man sig så fruktansvärt förminskad och ser alla blickar som åker förbi. De kom med den tidiga bussen. Men inte jag. Att missa bussen var kanske precis vad jag behövde den där morgonen. Jag kanske behövde en stunds betänketid, en stund att få gå in i mig själv innan jag nådde mitt mål. För jag nådde precis samma mål som de som kom med den tidagare bussen, bara om en något senare. Men jag kom dit. Bussar är som en chans i livet. Missar du en, kommer snart en ny.
Buss och kram
This is my life.
Hej där!
Mitt namn är Marcus Fyrberg och jag är 19 år gammal. Jag är en glad fillur som är uppvuxen i kära Norrköping tillsammans med min underbara familj. Musik, teater och dans har alltid varit mitt stora intresse och både min skolgång och min fritid har präglats av sång, manusläsning och olika koreografier. Jag är en positiv person fylld av liv och glädje och jag tvekar inte en sekund om att testa nya saker. Jag vågar kasta mig ut i livet, utan att ha någon som helst aning om var jag ska landa. Nu har jag i alla fall landat i vår härliga huvudstad Stockholm för att testa mina vingar på Balettakademiens musikallinje. Jag ska göra varje dag till den roligaste, för det här är - Mitt år i Stockholm! Om du vill vara en del av min vardag, kan du enkelt läsa om den här på bloggen. Fritt fram att kommentera, jag finns här för att svara på dina frågor!
Enjoy!
/Marcus
Mitt musikal CV
2005:
- Trollkaren från OZ, Östgötateatern
2006:
- Trollkaren från OZ, Stora teatern i Linköping
2007:
- En Midsommarnattsdröm, Skandia teatern
- Folk och Rövare i Kamomillastad, Häradshammar bygdegård
2008:
- Me and My girl, Arbis Salonger
- Varité Spektakulär, Arbis Salonger
2009:
- The Neverland Show, Arbis Salonger
- Grease, Djäkneparksskolan
- Showboat, Arbis Salonger
2010:
- La Cage aux folles, Arbisteatern
- Teaterbåten, Arbisteatern i Motala
2011:
- Barnmusikal: Casper hittar en stol, De Geergymnasiet
- Joseph and the amazing Technicolor Dreamcoat, Skandiateatern
2012:
- 100% Dragshow, Skandiateatern
- NYA 100% Dragshow, Skandiateatern
2013:
- Spelman på Taket, De Geergymnasiet
Från Spelman på Taket, 2013.