Stanna.... snälla vänta på mig.....jag måste hinn.... Mer hinner jag inte skrika innan busen åker. Den skulle ju inte ens gå så där tidigt. Att den aldrig kan taima rätt. Antingen är den alldeles för tidig och det lönar sig inte ens att springa eller så är den så sen att jag hinner stå och vänta ett tag. Då hinner ju verkligheten i fatt mig. Jag förstår inte varför vi inte bara kan taima det precis. Att precis i den stund som jag känner att jag placerat mina fötter på exakt rätt ställe få höra ljudet av dörrarna som glider isär, pschhhh. Varför kan chauffören inte låta alla åka med på resan till sitt mål. Sitt alldeles egna speciella mål. Som den där morgon när jag såg bussen precis i vägkanten och tänkte för mig själv: jag kommer hinna. Börjar springa i världens fart med andan i halsen, svettet på ryggraden och ett fruktansvärt ringande i öronen. Snart framme bara några meter kvar och Bussen står fortfarande stilla. Jag kommer att hinna, kommer att kunna kliva på bu PANG. Dörrarna stängs. Att missa chansen och stå där helt öde känns förjäkligt. Fastän det egentligen bara handlar om att vänta på nästa buss så känner man sig så fruktansvärt förminskad och ser alla blickar som åker förbi. De kom med den tidiga bussen. Men inte jag. Att missa bussen var kanske precis vad jag behövde den där morgonen. Jag kanske behövde en stunds betänketid, en stund att få gå in i mig själv innan jag nådde mitt mål. För jag nådde precis samma mål som de som kom med den tidagare bussen, bara om en något senare. Men jag kom dit. Bussar är som en chans i livet. Missar du en, kommer snart en ny.

 

Buss och kram