När jag startade den här bloggen bestämde jag mig för att hela tiden blicka framåt. Långt bort och gärna igenom det som skymmer min väg. Jag ska ha tydliga mål, utnyttja tiden maximalt men ändå vara så fruktansvärt närvarande som det bara går. Idag ska jag tillåta mig själv att blicka bakåt. Jag ska berätta för er om min stora kärlek.

 

Jag är sjutton år och har förälskat mig i en tjej. Tidigare har jag spanat in andra tjejer men aldrig någonsin varit över öronen förälskad. Hon är plötsligt tjejen jag alltid velat träffa. Jag är sjutton år och det säger klick. Vi tar långa promenader och pratar vilt om både det ena och det tredje. Vi kan nästan direkt hålla varandra i handen för vi har båda redan känt på oss att vi känner likadant. Vi är två tonåringar som inte vet så mycket om varken kärlek, förhållande eller varandra. Men för varje dag lär vi oss någonting nytt samtidigt som vi fortsätter att älska. Jag var sjutton år och vågade inte använda ordet älska eftersom det var svårt att sätta ord på någonting man inte upplevt. Två år har gått och det är fortfarande du och jag. Jag är nitton år och vågar säga att jag älskar dig. För de som känner oss vet varför det blev du och jag. Därför att du vill ha byxor i kyrkan och jag vill ha kläning. Skämt å sido, så är jag oerhört lycklig med dig och känner ditt stöd varje dag. Du är världens finaste flickvän Rebecka. Tack för att du stått ut med mig i två år. Kärlek och Respekt <3