Söndag. Igen. Utan mål och mening finns vi två. (Fick bara lite Lena PH influens) Sitter just nu på bussen på väg till våran vackra huvudstad. Höstlovet är över.F örstå vad snabbt den här tiden har gått, var ju nyss sommar! Den här tiden på året är den mest konstiga av alla tider. Man springer igenom allt, skyndar på och stressar utan att tänka. Ändå känns det som om allt går i slowmotion. Om man tänker på alla människor som, Nej det här funkar inte!!

Jag sitter och verkligen försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva och lyckas väldigt ofta bli rätt "djup" men idag får jag inte till det. Eftersom det är ganska Svenskt att skylla ifrån så tänker jag också göra det. Framför mig sitter två män. Det är inte så värst högljuda utan pratar i normal samtalston MEN de har ett varsit stressband. Ett band som jag har sett i både Turkiet och Grekland men aldrig här hemma. Det är som stora kulor som är fästa på ett snöre. Nästan som ett halsband som saknar en massa kulor bara för att man ska kunna snurra på allting. Tanken är att det ska lugna ner kroppen bara för att man har någonting att sysselsätta sig med. Men på mig har den motsatt effekt. Jag sitter här bakom och skakar ännu mer på benen än vanligt och blir bara mer och mer irriterad av både ljudet och rörelsen. Sen går ju kulorna bara runt och runt...vad är det för mening? Det finns ju inget slut!!! Det finns ingen tidsaspekt. Precis som den här tiden på året. Jag orkar inte med det här. Jag ska nog blunda ett tag.