Söndag. Igen. Utan mål och mening finns vi två. (Fick bara lite Lena PH influens) Sitter just nu på bussen på väg till våran vackra huvudstad. Höstlovet är över.F örstå vad snabbt den här tiden har gått, var ju nyss sommar! Den här tiden på året är den mest konstiga av alla tider. Man springer igenom allt, skyndar på och stressar utan att tänka. Ändå känns det som om allt går i slowmotion. Om man tänker på alla människor som, Nej det här funkar inte!!

Jag sitter och verkligen försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva och lyckas väldigt ofta bli rätt "djup" men idag får jag inte till det. Eftersom det är ganska Svenskt att skylla ifrån så tänker jag också göra det. Framför mig sitter två män. Det är inte så värst högljuda utan pratar i normal samtalston MEN de har ett varsit stressband. Ett band som jag har sett i både Turkiet och Grekland men aldrig här hemma. Det är som stora kulor som är fästa på ett snöre. Nästan som ett halsband som saknar en massa kulor bara för att man ska kunna snurra på allting. Tanken är att det ska lugna ner kroppen bara för att man har någonting att sysselsätta sig med. Men på mig har den motsatt effekt. Jag sitter här bakom och skakar ännu mer på benen än vanligt och blir bara mer och mer irriterad av både ljudet och rörelsen. Sen går ju kulorna bara runt och runt...vad är det för mening? Det finns ju inget slut!!! Det finns ingen tidsaspekt. Precis som den här tiden på året. Jag orkar inte med det här. Jag ska nog blunda ett tag.

I söndags var det dags igen att åka tillbaka upp till Stockholm. Veckorna går så himla fort och jag känner att typ var tredje inlägg handlar om resan upp till stockholm. Men det är där det händer. Den här gången träffades jag och Julia vid buss hållsplatsen klockan 17:50 och bussen skulle komma klockan 18:00. Bussen var lite sen så vi fick snällt stå och vänta i regnet. En kvart senare rullar bussen in på stationen och chauförren kliver ut ur bussen. Han säger: Jag kan ta 16 passagerare. Vi är ett trettiotal människor på platsen och alla med samma mål, Att komma in i bussen. Ingen vill vänta 40 minuter extra på en reservbuss eller få ett tillgodokvitto eller vad det nu var som väntade utan alla skulle in i bussen med eller utan partner. Så folk trök och drog och kämpade för att få komma in medans chauffören räknade 13,14,15, en till... Folk körde till och med med ursäkten: Min väska är redan med. Och 16. Uppgivna i regnet titta alla spänt på mannen som skulle ge oss besked om vad som skulle hända med oss "svaga". Ni andra kan vända er om, sa han. Det finns taxibilar som kör er till Stockholm. Så Julia och jag fick åka med två andra trevlig människor och en taxichaufför som var lika sprallig och uppspelt som vi. Det var som om vi hade vunnit några tusen allaihop. Fast vi egentligen bara hade vunnit en halvtimma. Men vad gjorde det. Vi kom snabbare upp till Stockholm, vi hade bra musik, lagom värme och vi var ett roligt gäng. Notan slutade på 2555:- bara för våran taxi. Om man då räknar på att våra 4 biljetter i snitt kostade 100:- så kan man ju lätt räkna ut att swebus gjorde ett snedköp...

Förra helgen var jag och min bedårande flickvän hemma hos Ursula och Richard. Ett otroligt trevligt par som verkligen värnar om sina medmänniskor. Att få tillbringa helgen ute i Valdemarsvik har för mig blivit en slags avkoppling där man bara får vistas i en lugn miljö med fruktansvärt intelligent sällskap. Att bara få bli lite bortskämd och känna att man själv kan ge lite energi känns som en perfekt kombination. Huset deras ligger på en höjd med perfekt utsikt över Valdemarsviken som bara den gör att man finner inre ro. Nog pratat om mina inre känslor. Jag hade det hur mysigt som helst och Rebecka gick bara omkring och mös och tyckte livet var allmänt härligt. På kvällen serverade Richard trerätters precis som på restaurang. Jag photoshopade ihop en meny. Den fanns alltså bara i mina tankar. På övervåningen hade Ursula lagt fram varsina handukar och lakan med alla tillbehör. Det roligaste var när hon sa: Dina kuddar ligger orörda från sist du sov här, så det är bara och hämta dom från din säng.

 

Du gör mig så glad Ursula. Att få vara hos er ger mig en massa energi, styrka, kraft och kärlek. Jag älskar att vara hos dig och Richard. Tack för att ni är världens bästa människor! 

"Tschüss und bis bald"

 

Det är vad som händer när jag träffar på gulliga barn. Barn som liknar mig själv i den åldern. Som inte är rädd för vad någon ska tycka eller tänka utan som bara kastar sig ut i det omedvetna. Sånna barn älskar jag. Och på något sätt så älskar de mig också. Allt började en morgon när jag satt på bussen på väg till skolan. Bredvid mig sitter två killar och två tjejer. Det pratar högt och mycket om ditten och datten och om det ena och det tredje, för det andra var inte intressant. Helt plötsligt säger en av killarna till mig: Vad spelar du för något? Jag känner mig avslöjad och svarar mycket motvilligt: Hay Day... (Ett spel för barn främst som går ut på att man driver sin egen bondgård) I deras öron låter det jättehäftigt att jag är på level 33 medans det i mina öron låter overkligt och pinsamt. De skrattar och ler mot mig när jag sätter fingret mot munnen för att visa att det här stannar mellan oss fem. Ingen annan behöver veta att en vuxen människa som jag spelar hay day. Hur gammal är du? får jag plötsligt frågan utav en av tjejerna. Vad tror du svarar jag? Hon kan inte gissa, men hennes två killkompisar väntar inte länge utan gisar på 38 espektive 39 år. Jag kan inte undgå att skratta till. Tror ni på fullaste allvar att jag fyller 40 nästa år? Vet inte. Nej jag är bara 19. 9 år äldre än er! De önskar mig en trevlig dag och hoppar glatt av bussen.

 

Nästa dag möts vi igen. De skriker och vinkar redan när jag är 30 meter ifrån hållplatsen. Vi tog den här bussen bara för att du skulle åka den här. (jag hade alltså redan sagt att jag varje morgon åker med 38 bussen) Väl på bussen börjar de berätta om hur de säljer jultidningar. Det blir en vild diskussion och jag berättar hur jag också sålt jultidningar för samma förlag som de. De berättar att de sparar ihop till en TV. Som de kan ha i sin koja som de har byggt i skogen. Där vill de ha en TV, TV - spel och fyra madrasser. Jag som kan en hel del om barn och vet precis hur man ska prata med barn, vara med bar, trösta barn, ja allt det där. För en sekund blir jag en sådan där jävla Tommy och Annika människa ( läs "jag älskar Jonas Gardell )och svarar utan att tänka: En TV kan man ju inte ha ute, då blir den ju förstörd. Tänk hur många bilder jag kan ha förstört i hans huvud. Han som kanske har det jobigt hemma eller väldigt ofta längtar till en annan värld där man bara kan få spela TV spel. Han som har fantiserat hela sommarlovet om hur han och hans tre kompisar ska kunna ligga där och trivas. Jag som bara skulle vara lite realistisk, raserar en hel tavla. Nej riktigt så farligt tog han det inte men han skulle kunna ha gjort det. Istället svarar han käckt: Allt går om man bara vill. Jag hinner snabbt rädda situationen med ett: Det är rätt! Tur att det var ett rent barn.

 

En av killarna ville gärna vara med på bild, så här är Gustav:

Nu har det hänt mig fem gånger i rad och det slår aldrig fel. För att jag ska kunna ta mig till skolan på mornarna finns det en direkt buss som går hela vägen till slussen. Men när jag ska in på mina danskurser så måste jag byte buss på ett ställe. Bara det att den första bussen jag åker med ska alltid till slussen. Reglerna är sånna att man inte får åka med bussar som är "ej i trafik" eller den lite trevligare tonen "tyvärr ej i trafik". Men bara man är trevlig kan man komma hur långt som helst. 

- Ursäkta, var ska du efter den här hållplatsen? Du ska möjligtvis inte till slussen? får man åka med? Det slår som sagt aldrig fel. Jag har fått åka med varje gång jag har frågat. Men det är inte bara fördelar med det. Eftersom jag alltid sitter längst fram bredvid chauffören så blir det alltid så på något konstigt sätt att chauförren alltid börjar prata med mig. Inte om vardigliga saker eller vädret... Nej om politik, barndomsminnen och om rätt och fel. Jag har haft de mest konstiga diskussioner både om fåglar, kanoter, fiskar, vandrandepinnar och jakt. Men idag var jag med om det mest konstiga. Chauförren frågar mig rakt ut och från ingenstans: Har du körkort? Gud, pratar han med mig. Jag vänder mig om och kollar desperat efter någon i bussen. Men den är ju tom? Han pratar med mig. Eeehhh, jag har körkort ja. Det har jag haft i ett år nu. 

- Om du skulle köra buss du skulle aldrig klara. här är spegel vänster, mitt i bussen, sidan, prata huvudkontor, prata passagerare, öppna dörren, byta plats. Skulle du klara? Jag förstod ingenting men tänkte snabbt att om jag säger att jag inte skulle klara det blir han nog smickrad och slutar prata med mig. Så jag svarar: Nej, det är nog lite för avancerat för mig. hehe. Om jag ändå hade vetat vad jag skulle svara. Det här resulterade i att jag fick en grundlig genomgång på hur en buss ska hanteras. Och det handlar inte om några tio minuter inte. Nej i Fyrtio minuter fick jag sitta och svara på frågor och vara tillmötesgående. Men men, jag "slapp" ju byta buss...

Idag har jag gjort någonting hemskt. Jag vet att jag kommer bli förlåten och jag vet att hindret sitter i min hjärna men det jag gjorde idag tar emot så himla hårt. Det jag gjorde idag var att springa till bussen. För en del kanske det låter supertöntigt och fånigt att man ska behöva må dåligt för att man springer till bussen men jag tycker verkligen att det är hemskt. En del kanske tänker att det där gör ju jag var och varannan dag men för mig händer det en gång i månaden. Det är främst två saker som gör det så jobbigt. För det första blir man alldeles svettig och äcklig av att springa i gassande sol med svarta långbyxor, kängor, skjort och allt vad det innebär. För det andra så erkänner man för alla andra att man har gjort fel. Om jag springer till bussen så avslöjar jag att det är någonting i min planering som har brustit. Att jag har gjort fel någonstans. Anledningen till att just jag tycker att det här ä så jobbigt är för att jag alltid planerar och är ute i god tid. Jag är ingen sån där som kan sova tio minuter extra för att sen få springa till bussen. 

 

Varför jag sprang som en dåre till just den bussen idag var för att om jag inte hunnit med den hade nästa gått en timme efter det. Men jag ska säga att det var länge sen jag kände mig så utlämnad och naken som när jag spang där längs vägkanten. Men jag varken vinkade eller skrek, där går gränsen. Ibland måste man nog våga göra lite konstiga saker för att sen känna att man får bli normal igen. 

 

Så här kunde det ha blivit:

Så lyder den gamla visan. Den som ändå kunde hålla sig till den... Idag vi haft en riktigt hektisk dag. Morgonen började klockan 05:50 med ett UUUUUUUU. Det var Silja Line som gick ut och eftersom det var så dimmigt måste de tuta på varandra. Men jag gjorde ändå en kraftansträngning för att försöka somna o UUUUUUUU. Det var Viking Line som kom in. Om jag drar täcket över huvudet kanske jag inte hör hur färjorna tu UUUUUUUUU. Det var Silja Line som hälsade på Viking Line. Då kände jag att det bara var att ge upp och gå upp. Så på morgonen hann jag ut med kameran och fota daggen, koka gröt, lyssna på ännu fler UUUUUande och packa väskan till skolan. Skoldagen innehöll jazzdans med Adrienne Åbjörn och teater med Figge Norling. Dagens lunch blev fiskbullar i hummersås och ris. (Salladen syns inte på bilden pappa) Vid fem tiden kom Julia hem och vi gick ut på en lång promenad för att förbränna utan att behöva springa. Sen fick jag sms av världens snällaste Stina (Ericas gudmor och min "Stockholmsmamma") att jag och Julia fick låna bilen om vi ville åka och handla. Så det gjorde vi också. En superskön mercedes benz. (ja, jag körde försiktigt mamma) Och nu så vill jag sjunga att sommaren är min.

Alla hemma i Norrköping hatar när jag säger: Den där kan jag ta med mig hem. För de tycker att jag har kommit hem. Men hem kan verkligen ha tusen olika betydelser för ditt hem är inte mitt hem men deras hem kan va vårat hem. Så för att förtydliga så har jag två hem. Alla borde prova på att ha dubbla boende för det är roligare än vad det låter som. Folk har alltid en plats dit man söker sig för att bli lugn, men jag har två platser. För lika glad jag är över att åka till Norrköping och få delta vid den traditionella fredagsfikan, lika glad är jag söndag eftermiddag när jag får sätta mig på bussen i lugn och ro och få komma tillbaka till min vardagsvardag. Att få veta att man har en hel vecka framför sig med nya spännande äventyr. Jag kom på nu i stunden att jag är nog världens lyckligaste. Jag är ledsen alla andra som trodde att ni var lyckligast för idag och just nu är det jag som är lyckligast i världen. Delad glädje är dubbel glädje. Därför delar jag med mig så att ni också kan få känna er lite lyckliga.

 

Åkte precis förbi en skylt som gjorde mig ännu gladare: :

 

Alla vet säkert hur nervös och exalterad man är över att börja någonting nytt. Ett nytt jobb eller en ny skola. Den där första dagen som är så viktig. När man måste vara snygg, när man måste vara där i tid, när man måste lukta gott och när man måste vara som mest trevlig. Första dagen när alla spannar in alla. Min första var idag. Gick upp tidigt och åt gröt en och en halv timme inann bussen skulle gå. Gick till bussen tjugo minuter tidigare bara ifall något skulle hända. Detta ifall uppenbarade sig på skurubron där bussen fastnar i en kö. En kvart senare uppger busschauffören att det har inträffat en trafikolycka på bron och att trafiken kommer stå stilla i en timme framåt. Så han ber alla vänligt att stig av bussen och gå över bron där det på andra sidan väntar ersättningsbussar. På bron får jag en syn jag aldrig trodde jag skulle få se. Sådant man bara ser på demonstrationsvideorna på körskolan om hur farliga och osäkra bilar är. Sex personbilar har seriekrockat och till råga på allt har en länstrafikbuss mosat till bilarna lite extra. Bilarna är hel kvaddade och glassplitter ligger på hela bron. Folk gråter och det är blod överallt. I två av bilarna håller räddningstjänsten fortfarande på att få ut människor som blivit fastklämda. Alla airbags är uppblåsta och folk fraktas bort en efter en på bår. Hur som hels blir man tacksam för att man lever och får en tankeställare om hur viktigt det är att man är vaksam i trafiken och håller avstånd. Bilen är en osäker plats.

 

Eftersom jag var ute i sådan extremt god tid kom jag ändå en kvart för tidigt vilket var skönt eftersom jag behövde lugna nerverna och inse vart jag faktiskt befann mig. I hallen stod en stor tavla med information. Dansarlinjen, Musikallinjen och Streetlinjen skulle ha upprop i samma sal. 

 

Där satt jag på golvet i studio sex tillsammans med 20 andra antagna Musikalelever och så Hanna hedlund, Figge Norling och Sophi youkawa som lärare. Upprop som vanligt, nyckelutlämning som vanligt och så alla de där nervösa blickarna som gick i genom rummet. Nu börjar mitt år på Balettakademiens Musikallinje.

Idag börjar våran resa. Jag och min kusin Julia. En Sjöstuga i Saltsjö Boo. Två lyckliga ungdomar. Med två olika drömmar och ett gemensamt Boende. 

 

Resan till huvudstaden började med avfärd från Norrköping klockan 09:00. Tanken var lite småshopping på ÖoB för att slippa konka på hushållsartiklar från centrum på tunnelbana. Men någon (jag) läste fel på hemsidan och Affären öppnade inte förns 10:00. Aningens stressade eftersom Julia skulle börja jobba vid lunch. Lagom vid Stockholmsrondellen börjar bilen hoppa som en känguru och moster skriker: Fa**. Jag tankade dieselbilen med bensin. Så började våran resa. To be continued.