Jag är ledsen för det här inlägget men jag är tvungen. Jag skriver det här medans jag fortfarande gnuggar ögonen. Det finns nog ingen, eller varför skulle det inte göra det? vem är jag att dömma? Jag börjar om. Det finns nog många som vaknar upp på mornarna och är så tacksamma som jag. Tacksam till livet, kompisar, familj, ni vet allt det där vackra. Som ibland till och med blir för vackert. Det blir för mycket. Och så är man så där trött men ändå fruktansvärt glad och lycklig. Sen får man syn på att soluppgången är så där vackert orange och blir till en tavla man skulle vilje måla (jag har aldrig varit något vidare bra på att måla). Och då, just då blir vardagen för vacker. Det finns för mycket gott i världen. Det är inte offta man känner så, men min morgon är bara för mycket.

 

När jag läser igenom texten igen slås jag av att det låter som om jag är full. Men jag är inte det minsta full. Jag är hög! Hög på livet. Därför att det är fredag.