Idag är det Fredagen den 29 november och det är bara 2 dagar kvar till första Dacember... Ingen kan vara lyckligare än jag. Så här i julens tider skulle jag bara vilja förmedla ett litet budskap som organisationen Ung Cancer har kommit på citatet lyder just "Fuck Cancer". Precis som rosa bandet och alla andra hjälp organisationer kan man enkelt gå in och skänka pengar. Med det fiffiga är att man kan köpa saker av de också som visar allmänheten att man bryr sig. Jag och min syster har ett varsit armband med texten Fuck Cancer där pengarna oavkortat går till cancerforskning. Gör en beställning du med! Kanske i julklapp?

- http://www.ungcancer.se/

Som en liten uppföljare måste jag bara skriva och berätta om hur jag och mamma gick lös på hela huset i helgen och julpyntade hela huset. Det började med att vi diskuterade hur pass tidigt man "får" julpynta. Vi kom fram till att man tidigast får pynta förste December, men i andra vevan bestämde vi oss för att inte ta hänsyn till det utan gå helt crazy!! Vi släpade upp alla julkartonger och så var stöket igång. Fönstrena pryds nu av stjärnor, tomtar, ljuslingor, lyktor, ljus i olika färger och traditionella ljustakar. (Plast)granen är på plats och årets färg i granen är vit. Vita bjällror, vita änglar, vita kulor, vita stjärnor, vita flingor, vita klockor och självklart lite polkagrisar också. Jag kan inte tillräckligt beskriva hur mycket jag älskar julen och alla dagar fram tills dess. På söndag är det förste december och från och med då ska jag bara gå runt och le.

Det är mottot för årets musikalklass på balettakademien och i fredags hade vi en föreställning med samma namn. Min klass är fantastisk på alla sätt och vis. Helst eftersom det finns så fruktansvärt mycket bred kompentens. Det den ena inte kan, kan den andre och så vidare. Vi har helt utan lärare både koreograferat och regisserat hela föreställningen vilket är enastående. Mitt jobb var att vara konfrencier och sjunga ett nummer. En väl genomförd föreställning med många lovord från publiken. Här följer lite bilder:

Hej igen, Längesen! Kände att jag var tvungen att ta en paus under höstlovet med allt skrivande, sjungande, nätverkande och allt vardagligt som man bara gör utan att blinka. Så jag hade ett lång och härligt höstlov som slutade med en tripp till ullared. Mysigt hotellhäng med familjen och mycket shopping för min del. Sen åkte jag hem igen till stockholm på söndagen för att senare på måndagen upptäcka att jag blivit smittad av Halsfluss. Så resa hem igen redan på tisdagen för att bli omhändertagen lite extra av familjen. Återresa upp tisdagen därpå och sen dess är jag tillbaka i vardagen. Ikväll ska vi ha föreställning med klassen. Det blir blandade musikalnummer som vi tillsammans regisserat och koreograferat. Vi hörs efter helgen vetja! 

Igår var jag på modern dans för andra gången. Det var lika spännande och givande den här gången som förra. Förra veckan var det mycket snack om vad det är som leder och att det är golvet som är våran bästa vän. (Jag trodde det var hunden? skämt åsido) Från början var det min jazzlärare som tvingade iväg mig på den här danskursen därför att hon antaglingen tyckte att jag hade lite väl raka linjer och starka rörelser. Så hon skicka i väg mig på en danskurs som är rena motsattsen och nu går jag dit frivilligt. Fastän det är på gränsen till för flummigt. Som jag nämnt fick vi förra veckan lära oss om hur det är olika kroppsdelar som leder när vi gör en rörelse. Jag kunde köpa att höften leder och att ena axeln leder. Sen när hon kom till att magen leder och att lillfingret leder då kände jag mig lite vilse. Tills hon kom till att örat leder eller att stortån leder för då tappa hon mig helt. Men nog snackat om förra veckan nu är det den här veckan som ska stå i fokus. 

 

Lektionen började med att fröken berättade att vi denna gång helt och hållet i två timmar skulle jobba med kroppsmanipulation och improvisation. Det låter spännande och kul tänkte jag. Inte lika flummigt som förra veckan när jag åla som en säl på golvet utan någon mening med en navelsträng (som jag inte ens har) som drar.... Första övning gick ut på att slappna av. Man arbetade i par och rörde långsamt och försiktigt olika kroppsdelar för avslappnings skull. Sen skulle vi ge varandra impulser. Där man petar på varandra och utifrån den petningen från en kompis kommer ett helt danssteg. Detta gjorde vi i två timmar. Men det var inte bara spänt och dött i rummet. Nej jag skrattade flera gånger åt komiska händelser och det är främst fyra personer jag skulle vilja lyfta fram.

 

Till en början har vi "den stora kvinnan", som var min partner i kroppsmanipulationen. Tanken var att hon skulle börja försiktigt med min hand och skaka den lätt men så var det inte. Nej hon röck upp min hand som om det vore ett hopprep och snurra på min arm så jag trodde den skulle gå ur led. Dett gjorde hon med båda armarna. Sen gick hon ner till mina ben och skakade i fyra sekunder och släppte ner dem med en DUNS. hehe sorry, hörde jag från en mörk stämma. Till historen(??) hör att kvinnan är typ 195 cm... Sedan var det dags att förflytta sig från benen till huvudet. Något som ALLA andra klarar galant. Men min partner stampar så hårt så jag tror att jag ska få hjärnskakning där jag låg på golvet och "försökte" slappna av. Sen skulle man smeka längs hela armarna och ner till tårna, något jag tycker att jag gjorde med enorm kärlek och inlevelse men hon, hon drog som om jag vore ett täcke med för mycket dun på mitten som hon skulle rätta till. men men.

 

Sen har vi "den tatuerade damen", som är en dam på kanske 45 år som inte ville göra någonting på hela kursen. Står där med en massa tatueringar och piercingar och ser lite allmänt kartig ut. Ser ut som en sån som kan det mesta och vet det mesta. Näsan högt upp helt enkelt. Men när det kom till dans var det raka motsattsen. Varje gång fröken fråga: - Kan jag få visa med dig? svarade hon kort: Nej! Haha vilken cool människa.

 

Sen kommer "den gamla tanten", som var helt underbar igår. Som jag berätta hade vi inpuls träning vilket betyder att du ger mig en lite beröring av något slag. Det kan vara en klapp, en smekning, med en fot eller en blåsning. Då ska jag med så lite kraft som möjligt BARA gör det hjärnan säger åt mig att göra. Bara lyfta armen och släppa eller bara flytta ena benet ett steg framåt. Men när tanten fick en beröring på axeln, det är det roligaste jag sett, Då börjar hon guppa med axlarna samtidigt som hon snurrar flera varv och förflyttar sig fråmåt fyra styg. Sen kommer nästa beröring på huvudet, så hon snurrar huvudet och lägger sig ner på golvet och sätter sig upp igen. Sista beröringen är en blåsning i örat. Då får tanten för sig att hon ska börja springa... så hon springer i mål och ler förnöjt.

 

Sist av dessa fyra är "lilla ensamma jag", ensam kille med 27 kvinnor i olika åldrar. Jag som älskar jazz och showdans som dansas för att sprida glädje och underhålla, inte för att känna vilken kroppsdel som leder. Men när man täker efter så är ju en snurrande, guppande och förflyttande tant också ganska roligt. Lilla ensamma jag som under två timmar har suttit med hakan nere. Dessa kvinnor gjorde min tråkiga och ovanligt långa torsdag lite roligare.

Jag är ledsen för det här inlägget men jag är tvungen. Jag skriver det här medans jag fortfarande gnuggar ögonen. Det finns nog ingen, eller varför skulle det inte göra det? vem är jag att dömma? Jag börjar om. Det finns nog många som vaknar upp på mornarna och är så tacksamma som jag. Tacksam till livet, kompisar, familj, ni vet allt det där vackra. Som ibland till och med blir för vackert. Det blir för mycket. Och så är man så där trött men ändå fruktansvärt glad och lycklig. Sen får man syn på att soluppgången är så där vackert orange och blir till en tavla man skulle vilje måla (jag har aldrig varit något vidare bra på att måla). Och då, just då blir vardagen för vacker. Det finns för mycket gott i världen. Det är inte offta man känner så, men min morgon är bara för mycket.

 

När jag läser igenom texten igen slås jag av att det låter som om jag är full. Men jag är inte det minsta full. Jag är hög! Hög på livet. Därför att det är fredag.

 

Idag har varit en riktigt bra dag. Vi har haft vår första redovisning med musikallinjen. Alla har skrivit egna monologer på tre minuter och fått en varsin svensk visa tilldelad. Så idag var det upp till bevis framför diverse dramapedagoger, föräldrar, vänner, danslärare, rektorer, kanslister, Hanna Hedlund och Martin Stenmark. Kan inte riktigt greppa att Martin Stenmark satt och lyssnade på min monolog och efter sa han:

- Riktigt bra monolog, våga lite på din text. Det fanns en underbar humor i de här brytkommentarerna. Sen sjunger du ju fantastiskt.

Gud, jag kunde verkligen inte ta in vad han sa. Han bara satt där och var för snygg helt enkelt. Men de här orden har jag inspelat så dom sa han tydligen... Till lunch blev det en fruktansvärt stor portion med lasagne och till kvällsmat blev det pastapesto med bacon. Det går ingen nöd på oss i alla fall.

Inte för att jag behöver det men det är en sjukt härlig låt! Jag är faktiskt väldigt tacksam för att jag inte sitter inne på en massa tårar eller skitsaker som ligger i kroppen. Jag är fri från elände och vill utrycka min tacksamhet för det! Igår var jag på dans med Adrienne igen. Lika roligt, krävande och och jobbigt som alltid. Önskar alla en trevlig onsdag och hoppas att jag kunde dansa bort någon annans tårar!

 

En sak som har slagit mig är att busschaufförer inte kör buss. De har rast hela tiden. Rätta mig om jag har fel men en busschaufför har ju rätt till lika mycket rast som på en vanlig arbetsplats. De åker ju inte runt med folk hela dagarna utan dom står ju stilla ibland. Ett bra tag till och med. Då har dom ju chans att göra vad de vill då eller när de kommer hem.

 

Folk tittar förmodligen jättekonstigt på mig när de kliver på bussen eftersom jag alltid siter längst fram (då jag lätt blir åksjuk) och har bältet på mig. Varför i allsingdar har grabben bälte på sig på bussen? Jo det ska jag svara på. Eftersom jag nästan alltid sitter längst fram ser jag vad busschaufförerna styr med inne i sina små hyttar. Det är aktiviteterna hos chauffören som gör att jag blir rädd och tar på mig bältet. Jag tycker verkligen att alla borde ta sitt ansvar och ta på sig bältet, Inte för någon annans skull utan för sin egen. I helgen var det en kvinna som sa till mig: Bäst att vi tar på oss bältet ifall det blir en kontroll. Inte ifall vi krockar så att vi överlever, nej ifall det blir en kontroll... I torsdags var det en chaufför som började skruva med sin vattenflask, i fredags var det en som åt nektarin, och så igår... Så kommer vi åkande på motorvägen och busschauffören blir lite sugen på choklad. Så i 90 km/h ska han börja öppna sin marabou med båda händerna och här är beviset och anledningen till varför man alltid ska ha bälte på sig när man åker buss:

I måndags var jag på min första balettkurs. Var lite smått taggad innan att lära mig alla grunder och namn. jag sitter i entrén och väntar på att våran lärare ska komma när mina kurskamrater ramlar in. Vi är tre från klassen och resten är över 30 år. Två äldre damer på närmre pensionsåldern ramlar in i tåskor och balerina dräkter med små rosa kjolar. Redan nu börjar jag bli skeptisk... Förken  kommer in och sätter igång med en gång. För er som inte är bildade inom genern balett kan jag enkelt utrycka mig att det handlar om att sparka i luften, utan att ha något att sparka på. Eller att pendla med benet utan mening. Jag är mest farsinerad över den privata pianisten som sitter i hörnet och spelar på flygeln. Han måste ha förberett minst 50 låtar i tretakt eftrsom han byter låt till varje övning. Fröken kanske inte vill ha en balettelever som står och sjunger med i Dansen på sunnanö... Men det fick hon i alla fall. Fröken hade dessutom ett roligt ticks som jag tog fasta på. Lite svårt att beskriva men jag kan försöka. I dans så raknar man alltid till åtta, vilket hon också gjorde bara det att hon räknade de första fyra utåt med luft och 5,6,7,8 räknade hon i en inandning. Sen skrek hon alldtid från ingenstans: BYT BEN! Så här höll hon på i en timme och en kvart. Eller kanske en timme och förtifem minuter bara det att jag gick där ifrån med en halvtimme kvar. Jag stod inte ut. Så mitt under en hoppövning börjar jag sakta, utan att väcka några misstankar att hoppa mot dörren. Då vänder sig fröken mot en elev som står mot väggen och jag kan kasta mig ut. Jag kände mig så fruktansvärt fri! Jag dansade upp för trapporna till mitt skåp när jag inser..... Att nyckeln ligger kvar längst bak i rummet. Så jag får sakta men säkert krypa till korset och gå in i salen igen. Fröken ser på mig och säger: det gäller dig med. så jag hoppar på som om ingenting har hänt. Sen börjar resan mot skåpet. Det krävs ca trettio hopp innan jag når skåpet. Jag stoppar nyckeln i fickan och fortsätter hoppa. Fröken tittar sig runt och jag ser på henne att hon tänker: Vem faan är det som dansar balett med en stor nyckelknippa. Så jag har ingenting att förlora, min värdighet är redan på noll. Så jag går bara ut genom dörren. Fastän lika lycklig. Nere i Entrén där alla sitter och väntar på sina nära och kära där sitter två stycken stora Tv- apparater som filmar två olika salar. Så självklart har hela vårat danspass visas på TV. Roligt att min lilla story blev en spännande TV handling. Jag vill även bara informera om att detta var en frivillig kurs!

Jag måste säga att det är fantastiskt att befinna sig i Sveriges huvudstad. Det är så oerhört vackert här och fåglarna sjunger en helt annan melodi en den jag är van vid. Jag börjar vänja mig vid tempot och att människor faktiskt är trevliga mot folk de aldrig har träffat. Något jag inte lärt mig än är att man måste stå till höger i rulltrappan. Bara för att det finns de som har lite extra bråtom som måste ta sig fram snabbare än trappor och rulltrappa. De går i rulltrappan. Men snart är även jag en riktig stockholmare. Vänta bara. Mina kläder börjar i alla fall falla på plats:

Då var det dags igen. Förra veckan tilldelades vi Adrienne Åbjörn som Jazzlärare till våran klass. Då jag fastna för henne med en gång bad jag att få vara med i hennes kvällskurs. Problemet är bara att hon undervisar en F4 klass vilket innebär att man ska ha minst 3 års förutbildnng. Men hon tyckte att jag hakade på så bra och såg ut ut att kunna mycket grunder så hon bad mig att fortsätta ta hennes kvällskurser. Jag var där förra veckan och idag är det dags igen. Hon är helt fantastisk! Krävande och givande. Hon puschar mig till tusen och ser till att jag lär mig det där lilla extra. Hon är min nya Chiara... 

 

Som sagt, skorna på!

 

Jag har alltid varit lite svag för Jonas Gardell och hans texter. Som ibland är så där fruktansvärt brutalt ärliga eller som ibland menar allvar på ett skojigt och skämtsamt sätt. Jonas har förmågan att få fram budskap och som han själv utrycker det: Jag är komiker och jag menar alltid allvar. En av mina favoritfilmer är just Jonas Gardells Livet är en schlager. Då kanske ni tänker haha bara för att det är fjollig musik och en simpel handling. Men det är inte därför. Det är en av de bästa filmerna tack vare sitt budskap. Jag ska plocka ut ett av alla budskap så ni förstår på ett ungefär vad jag menar.

 

Den förståndhandikapade säger till transvestiten:

- om du skulle få leva om ditt liv, skulle du vara transa då?

Transvestiten kontrar snabbt med:

- om du skulle få leva om ditt liv, skulle du vara utvecklingsstörd då?

Varpå den förståndshandikapade svarar:

Ja, annars vore det ju inte jag.

 

 

Sen vill jag även lyfta fram Jonas Gardells sommarprat som han höll den 22 juni i år. Där pratar han om sorgen från alla bortgågna homosexuella vänner som han var med och bar kistan till. Det var bara homosexuella som bar kistan, resten var rädda för att bli smittade. Han pratar om genombrottet till serien torka aldrig tårar utan handskar som förövrigt är en underbara filmatisering. Han pratar om ett helt nytt perspektiv på Astrid Lindgrens böcker som gör att skrattar bara jag tänker på det. Han katigoriserar en grupp i samhället som Tommy och Annika människor. Det är dom som ser problemen i stället för möjligheterna. Han säger:

 

Pippi kunde visst cykla på den där cykeln utan hjul ända tills de där jävla Tommy och Annika människorna sa att:

-så där kan man ju inte göra...

Först då druttar pippi i backen. Och att pippi tycker det är jättespännande att ta reda på vem som har gömt sockerdricka i trädet tills de där jävla Tommy och Annika människorna sa att:

- Det är ju du som har gömt det pippi.

 

Jonas Gardell är genialisk och jag längtar ihjäl mig efter att få gå på hans föreställning mitt enda liv.

 

En dag hade julia jag bestämt oss för att gå en riktigt hurtig och lång promenad. Efter våran extremt långa promenad hitta vi en himla massa blåbär. Så vi gick upp till mammas kompis Stina (som för övrigt är gudmor till min syrra och världens snällaste och bästa kvinna att bo nästan granne med) och frågade om hon hade någon pajform vi skulle kunna få låna i nån timme och sen lämna tillbaka. Hon rotade fram en svart pajform som passar perfekt in i våran sjästuga. Snäll som hon är säger hon: Ta den där! Jag har flera! Tillråga på all snällhet frågar hennes man Espen om vi har internet. Neeej svarar vi oskyldigt. Ta vårat trådlösa bredband då. Är det inte fantastiskt att mamma har lyckas lära känna dessa underbara människor så att få två fattiga studenter får känna på lite vardags lyx! Hur som haver blev det bara en halv blåbärspaj, då vi inte orka plocka mer så vi kunde tyvärr inte bjuda snälla familjen på paj. Men de här bilderna är till er:

Första skoldagen är som sagt till ända och nu väntar dag nummer två. Fast igentligen är den här dagen mer som första dagen eftersom idag kommer alla kurser igång. Idag kommer vi få vårat schema och vi kommer även att ha både sång och danslektioner idag. Ser fram emot en lång och rolig dag. Eftersom det snackades en hel del dans på skolan igår kände jag att jag var tvungen att åka ner till stckholms stora Danceshop baaaara för att titta. Den oekonomiska sidan av mig tyckte visst då att det var dags att unna sig ett par nya dancesneakers. Så sagt och gjort, ett par skor rikare och tusen kroner fattigare. Men vad gör det när man lever sin dröm?

 

Såhär många skor fanns det att välja på:

 

 

 

 De här blev det tillslut:

Alla vet säkert hur nervös och exalterad man är över att börja någonting nytt. Ett nytt jobb eller en ny skola. Den där första dagen som är så viktig. När man måste vara snygg, när man måste vara där i tid, när man måste lukta gott och när man måste vara som mest trevlig. Första dagen när alla spannar in alla. Min första var idag. Gick upp tidigt och åt gröt en och en halv timme inann bussen skulle gå. Gick till bussen tjugo minuter tidigare bara ifall något skulle hända. Detta ifall uppenbarade sig på skurubron där bussen fastnar i en kö. En kvart senare uppger busschauffören att det har inträffat en trafikolycka på bron och att trafiken kommer stå stilla i en timme framåt. Så han ber alla vänligt att stig av bussen och gå över bron där det på andra sidan väntar ersättningsbussar. På bron får jag en syn jag aldrig trodde jag skulle få se. Sådant man bara ser på demonstrationsvideorna på körskolan om hur farliga och osäkra bilar är. Sex personbilar har seriekrockat och till råga på allt har en länstrafikbuss mosat till bilarna lite extra. Bilarna är hel kvaddade och glassplitter ligger på hela bron. Folk gråter och det är blod överallt. I två av bilarna håller räddningstjänsten fortfarande på att få ut människor som blivit fastklämda. Alla airbags är uppblåsta och folk fraktas bort en efter en på bår. Hur som hels blir man tacksam för att man lever och får en tankeställare om hur viktigt det är att man är vaksam i trafiken och håller avstånd. Bilen är en osäker plats.

 

Eftersom jag var ute i sådan extremt god tid kom jag ändå en kvart för tidigt vilket var skönt eftersom jag behövde lugna nerverna och inse vart jag faktiskt befann mig. I hallen stod en stor tavla med information. Dansarlinjen, Musikallinjen och Streetlinjen skulle ha upprop i samma sal. 

 

Där satt jag på golvet i studio sex tillsammans med 20 andra antagna Musikalelever och så Hanna hedlund, Figge Norling och Sophi youkawa som lärare. Upprop som vanligt, nyckelutlämning som vanligt och så alla de där nervösa blickarna som gick i genom rummet. Nu börjar mitt år på Balettakademiens Musikallinje.

Idag börjar jag skolan, igen. Det känns helt overkligt. Det var nyss man stod med studentmössan på sig och trodde man va fri. Visst var man fri alltid, i två månader. Att ha möjligheten att få studera på balettakademien är helt overkligt. Jag ska ta det här året för vad det är, sjunga mig hes, spela mig sjuk och dansa mig trött. Se stora musikaler, äta god mat, träffa nya människor, upptäcka stockholm, springa mig smal och skratta mig lycklig. Mitt år i stockholm börjar på riktigt nu. 

 

När jag var liten trodde jag alltid att balettakademien bara omfattade balett. Nu först i vuxen ålder har jag förstått att jag hade tokfel. Alla jag pratat med tror att jag ska dansa balett i ett år men här kommer några andra saker jag ska pyssla med på just balettakademien. Sång, dans, teater, jazz, stepp, hip hop, modernt och mycket mycket mer.

 

Solen lyser och vägen ner mot stugan är svår att hitta. Vi letar mellan hus, bakom hus och nere vivattnet megivit hittar inte vårat hus. Längre mer på en helt annan stig finns en grusgång som leder till en bergsluttning som leder till några hala brädor som går över till grus I en formad slalombana. Och där, i målet av slalombanan ligger vårt hus. Från och med nu och 10 månader framåt. Jag är såå lycklig. Musiken är installerad, väskorna är uppakade och Julia är på jobbintervju. This is our house