Det är vad som händer när jag träffar på gulliga barn. Barn som liknar mig själv i den åldern. Som inte är rädd för vad någon ska tycka eller tänka utan som bara kastar sig ut i det omedvetna. Sånna barn älskar jag. Och på något sätt så älskar de mig också. Allt började en morgon när jag satt på bussen på väg till skolan. Bredvid mig sitter två killar och två tjejer. Det pratar högt och mycket om ditten och datten och om det ena och det tredje, för det andra var inte intressant. Helt plötsligt säger en av killarna till mig: Vad spelar du för något? Jag känner mig avslöjad och svarar mycket motvilligt: Hay Day... (Ett spel för barn främst som går ut på att man driver sin egen bondgård) I deras öron låter det jättehäftigt att jag är på level 33 medans det i mina öron låter overkligt och pinsamt. De skrattar och ler mot mig när jag sätter fingret mot munnen för att visa att det här stannar mellan oss fem. Ingen annan behöver veta att en vuxen människa som jag spelar hay day. Hur gammal är du? får jag plötsligt frågan utav en av tjejerna. Vad tror du svarar jag? Hon kan inte gissa, men hennes två killkompisar väntar inte länge utan gisar på 38 espektive 39 år. Jag kan inte undgå att skratta till. Tror ni på fullaste allvar att jag fyller 40 nästa år? Vet inte. Nej jag är bara 19. 9 år äldre än er! De önskar mig en trevlig dag och hoppar glatt av bussen.

 

Nästa dag möts vi igen. De skriker och vinkar redan när jag är 30 meter ifrån hållplatsen. Vi tog den här bussen bara för att du skulle åka den här. (jag hade alltså redan sagt att jag varje morgon åker med 38 bussen) Väl på bussen börjar de berätta om hur de säljer jultidningar. Det blir en vild diskussion och jag berättar hur jag också sålt jultidningar för samma förlag som de. De berättar att de sparar ihop till en TV. Som de kan ha i sin koja som de har byggt i skogen. Där vill de ha en TV, TV - spel och fyra madrasser. Jag som kan en hel del om barn och vet precis hur man ska prata med barn, vara med bar, trösta barn, ja allt det där. För en sekund blir jag en sådan där jävla Tommy och Annika människa ( läs "jag älskar Jonas Gardell )och svarar utan att tänka: En TV kan man ju inte ha ute, då blir den ju förstörd. Tänk hur många bilder jag kan ha förstört i hans huvud. Han som kanske har det jobigt hemma eller väldigt ofta längtar till en annan värld där man bara kan få spela TV spel. Han som har fantiserat hela sommarlovet om hur han och hans tre kompisar ska kunna ligga där och trivas. Jag som bara skulle vara lite realistisk, raserar en hel tavla. Nej riktigt så farligt tog han det inte men han skulle kunna ha gjort det. Istället svarar han käckt: Allt går om man bara vill. Jag hinner snabbt rädda situationen med ett: Det är rätt! Tur att det var ett rent barn.

 

En av killarna ville gärna vara med på bild, så här är Gustav: