Idag har jag gjort någonting hemskt. Jag vet att jag kommer bli förlåten och jag vet att hindret sitter i min hjärna men det jag gjorde idag tar emot så himla hårt. Det jag gjorde idag var att springa till bussen. För en del kanske det låter supertöntigt och fånigt att man ska behöva må dåligt för att man springer till bussen men jag tycker verkligen att det är hemskt. En del kanske tänker att det där gör ju jag var och varannan dag men för mig händer det en gång i månaden. Det är främst två saker som gör det så jobbigt. För det första blir man alldeles svettig och äcklig av att springa i gassande sol med svarta långbyxor, kängor, skjort och allt vad det innebär. För det andra så erkänner man för alla andra att man har gjort fel. Om jag springer till bussen så avslöjar jag att det är någonting i min planering som har brustit. Att jag har gjort fel någonstans. Anledningen till att just jag tycker att det här ä så jobbigt är för att jag alltid planerar och är ute i god tid. Jag är ingen sån där som kan sova tio minuter extra för att sen få springa till bussen. 

 

Varför jag sprang som en dåre till just den bussen idag var för att om jag inte hunnit med den hade nästa gått en timme efter det. Men jag ska säga att det var länge sen jag kände mig så utlämnad och naken som när jag spang där längs vägkanten. Men jag varken vinkade eller skrek, där går gränsen. Ibland måste man nog våga göra lite konstiga saker för att sen känna att man får bli normal igen. 

 

Så här kunde det ha blivit: