Hur mycket jag än intalar mig själv att jag är en filosof så slutar det alltid med att jag skrattar åt mig själv. Jag förstår inte riktigt varför. Kanske har det någonting med att göra att man är så otroligt självkritisk och inte vågar tycka om sina egna påhitt? Jag kan hur som helst finna lycka i att skriva ihop lite osammanhängade saker som på ett väldigt metaforiskt sätt ändå säger någonting. Se om ni förstår konsten...

 

Verk 1:

Fri är den som som reser utan väska,

fri är den som alltid går mot rött.

Stannar gör vi när resan tagit slut

och bagaget hämtar vi när vi är framme.

 

Verk 2:

Livet är ett konstverk utan färg och penslar

som bara du kan göra något med och skapa till ditt eget.

Ta hjälp av livets redskap, för du är det tomma arket.

 

Verk 3:

Sträck dig upp mot himlen och se om du är längst.

kasta du ditt drag och se om du blir högst.

spänn in din lilla magen och se om du är smal.

Rusa genom livet och se om du blir först.

 

 

Stanna.... snälla vänta på mig.....jag måste hinn.... Mer hinner jag inte skrika innan busen åker. Den skulle ju inte ens gå så där tidigt. Att den aldrig kan taima rätt. Antingen är den alldeles för tidig och det lönar sig inte ens att springa eller så är den så sen att jag hinner stå och vänta ett tag. Då hinner ju verkligheten i fatt mig. Jag förstår inte varför vi inte bara kan taima det precis. Att precis i den stund som jag känner att jag placerat mina fötter på exakt rätt ställe få höra ljudet av dörrarna som glider isär, pschhhh. Varför kan chauffören inte låta alla åka med på resan till sitt mål. Sitt alldeles egna speciella mål. Som den där morgon när jag såg bussen precis i vägkanten och tänkte för mig själv: jag kommer hinna. Börjar springa i världens fart med andan i halsen, svettet på ryggraden och ett fruktansvärt ringande i öronen. Snart framme bara några meter kvar och Bussen står fortfarande stilla. Jag kommer att hinna, kommer att kunna kliva på bu PANG. Dörrarna stängs. Att missa chansen och stå där helt öde känns förjäkligt. Fastän det egentligen bara handlar om att vänta på nästa buss så känner man sig så fruktansvärt förminskad och ser alla blickar som åker förbi. De kom med den tidiga bussen. Men inte jag. Att missa bussen var kanske precis vad jag behövde den där morgonen. Jag kanske behövde en stunds betänketid, en stund att få gå in i mig själv innan jag nådde mitt mål. För jag nådde precis samma mål som de som kom med den tidagare bussen, bara om en något senare. Men jag kom dit. Bussar är som en chans i livet. Missar du en, kommer snart en ny.

 

Buss och kram

 

Idag har jag fått lära mig konsten om återhämtning. Att det inte bara är i tal eller sång som vi behöver återhämtning utan att hela världen och hela livet kretsar kring återhämtning. Lägg handen på hjärtat. Känn att det slår i jämna slag. men vad händer där i mellan? Det återhämtar sig. Ta en fågel på himlen som flaxar mot varmare breddgrader. Han flaxar. Men vad gör den där i mellan? Den återhämtar sig. Ta havet våg som slår in mot land. vågorna rullar. men vad gör de där i mellan? De återhämtar sig. konsten är att förstå att det inte går att springa på i hundraåttio utan att pausa. Vi är alla beroende av återhämtning. vare sig det gäller djur, människor, element eller saker. Fågeln och vågen hittar kraft i vinden, hjärtat hittar kraft i dig. Men var får du kraft ifrån? Jag får kraft hemifrån. Därför har jag bokat en resa hem imorgon för att träffa min underbara familj.

 

 

En dag hade julia jag bestämt oss för att gå en riktigt hurtig och lång promenad. Efter våran extremt långa promenad hitta vi en himla massa blåbär. Så vi gick upp till mammas kompis Stina (som för övrigt är gudmor till min syrra och världens snällaste och bästa kvinna att bo nästan granne med) och frågade om hon hade någon pajform vi skulle kunna få låna i nån timme och sen lämna tillbaka. Hon rotade fram en svart pajform som passar perfekt in i våran sjästuga. Snäll som hon är säger hon: Ta den där! Jag har flera! Tillråga på all snällhet frågar hennes man Espen om vi har internet. Neeej svarar vi oskyldigt. Ta vårat trådlösa bredband då. Är det inte fantastiskt att mamma har lyckas lära känna dessa underbara människor så att få två fattiga studenter får känna på lite vardags lyx! Hur som haver blev det bara en halv blåbärspaj, då vi inte orka plocka mer så vi kunde tyvärr inte bjuda snälla familjen på paj. Men de här bilderna är till er:

När jag startade den här bloggen bestämde jag mig för att hela tiden blicka framåt. Långt bort och gärna igenom det som skymmer min väg. Jag ska ha tydliga mål, utnyttja tiden maximalt men ändå vara så fruktansvärt närvarande som det bara går. Idag ska jag tillåta mig själv att blicka bakåt. Jag ska berätta för er om min stora kärlek.

 

Jag är sjutton år och har förälskat mig i en tjej. Tidigare har jag spanat in andra tjejer men aldrig någonsin varit över öronen förälskad. Hon är plötsligt tjejen jag alltid velat träffa. Jag är sjutton år och det säger klick. Vi tar långa promenader och pratar vilt om både det ena och det tredje. Vi kan nästan direkt hålla varandra i handen för vi har båda redan känt på oss att vi känner likadant. Vi är två tonåringar som inte vet så mycket om varken kärlek, förhållande eller varandra. Men för varje dag lär vi oss någonting nytt samtidigt som vi fortsätter att älska. Jag var sjutton år och vågade inte använda ordet älska eftersom det var svårt att sätta ord på någonting man inte upplevt. Två år har gått och det är fortfarande du och jag. Jag är nitton år och vågar säga att jag älskar dig. För de som känner oss vet varför det blev du och jag. Därför att du vill ha byxor i kyrkan och jag vill ha kläning. Skämt å sido, så är jag oerhört lycklig med dig och känner ditt stöd varje dag. Du är världens finaste flickvän Rebecka. Tack för att du stått ut med mig i två år. Kärlek och Respekt <3

 

Som jag redan har skrivit så är det omöjligt att beskriva hur fruktansvärt mysigt det är att bo i den här sjöstugan. Att vakna vid sju och kunna gå ut och plocka sig lite blåbär till gröten på morgonen och få sitta och avnjuta sin frukost till alla vackra båtar som går föbi ute, det är livskvalite. Att sen komma hem klockan två och kunna slå upp båda altandörrarna och sen inte behöva stänga de förns åtta. Men den absolut mysigaste stunden att sitta här är absolut på kvällen. Tända ett doftljus och andra stearinljus inne medans det utanför står två stora lyktor som lyser upp altanen. Solnedgången sker precis framför ögonen på oss och det är en så otroligt mysig gul/röd/lila färg som uppstår när solen kysser träden och hukar sig bakom berget. Önskar jag någon gång kommer hinna fota fiskarna som hoppar utanför. Det är också en obeskrivligt rogivande syn.

 

Första skoldagen är som sagt till ända och nu väntar dag nummer två. Fast igentligen är den här dagen mer som första dagen eftersom idag kommer alla kurser igång. Idag kommer vi få vårat schema och vi kommer även att ha både sång och danslektioner idag. Ser fram emot en lång och rolig dag. Eftersom det snackades en hel del dans på skolan igår kände jag att jag var tvungen att åka ner till stckholms stora Danceshop baaaara för att titta. Den oekonomiska sidan av mig tyckte visst då att det var dags att unna sig ett par nya dancesneakers. Så sagt och gjort, ett par skor rikare och tusen kroner fattigare. Men vad gör det när man lever sin dröm?

 

Såhär många skor fanns det att välja på:

 

 

 

 De här blev det tillslut:

Alla vet säkert hur nervös och exalterad man är över att börja någonting nytt. Ett nytt jobb eller en ny skola. Den där första dagen som är så viktig. När man måste vara snygg, när man måste vara där i tid, när man måste lukta gott och när man måste vara som mest trevlig. Första dagen när alla spannar in alla. Min första var idag. Gick upp tidigt och åt gröt en och en halv timme inann bussen skulle gå. Gick till bussen tjugo minuter tidigare bara ifall något skulle hända. Detta ifall uppenbarade sig på skurubron där bussen fastnar i en kö. En kvart senare uppger busschauffören att det har inträffat en trafikolycka på bron och att trafiken kommer stå stilla i en timme framåt. Så han ber alla vänligt att stig av bussen och gå över bron där det på andra sidan väntar ersättningsbussar. På bron får jag en syn jag aldrig trodde jag skulle få se. Sådant man bara ser på demonstrationsvideorna på körskolan om hur farliga och osäkra bilar är. Sex personbilar har seriekrockat och till råga på allt har en länstrafikbuss mosat till bilarna lite extra. Bilarna är hel kvaddade och glassplitter ligger på hela bron. Folk gråter och det är blod överallt. I två av bilarna håller räddningstjänsten fortfarande på att få ut människor som blivit fastklämda. Alla airbags är uppblåsta och folk fraktas bort en efter en på bår. Hur som hels blir man tacksam för att man lever och får en tankeställare om hur viktigt det är att man är vaksam i trafiken och håller avstånd. Bilen är en osäker plats.

 

Eftersom jag var ute i sådan extremt god tid kom jag ändå en kvart för tidigt vilket var skönt eftersom jag behövde lugna nerverna och inse vart jag faktiskt befann mig. I hallen stod en stor tavla med information. Dansarlinjen, Musikallinjen och Streetlinjen skulle ha upprop i samma sal. 

 

Där satt jag på golvet i studio sex tillsammans med 20 andra antagna Musikalelever och så Hanna hedlund, Figge Norling och Sophi youkawa som lärare. Upprop som vanligt, nyckelutlämning som vanligt och så alla de där nervösa blickarna som gick i genom rummet. Nu börjar mitt år på Balettakademiens Musikallinje.

Idag börjar jag skolan, igen. Det känns helt overkligt. Det var nyss man stod med studentmössan på sig och trodde man va fri. Visst var man fri alltid, i två månader. Att ha möjligheten att få studera på balettakademien är helt overkligt. Jag ska ta det här året för vad det är, sjunga mig hes, spela mig sjuk och dansa mig trött. Se stora musikaler, äta god mat, träffa nya människor, upptäcka stockholm, springa mig smal och skratta mig lycklig. Mitt år i stockholm börjar på riktigt nu. 

 

När jag var liten trodde jag alltid att balettakademien bara omfattade balett. Nu först i vuxen ålder har jag förstått att jag hade tokfel. Alla jag pratat med tror att jag ska dansa balett i ett år men här kommer några andra saker jag ska pyssla med på just balettakademien. Sång, dans, teater, jazz, stepp, hip hop, modernt och mycket mycket mer.

 

Hej och hå. Igår gav vi gärnet. Sista rycket, eller sista röjjet passar nog bättre. Nu är vi i alla fall hundra procent klara med det som i ett vanligt hem tar cirka en månad att komma i ordning med som för oss tog två dagar. Allt är upphängt, nervikt, framlagt, bakgömt och i ordninggjort. Vi har fyra korgar var med kläder, en garderob för ytterkläder och en varsin klädställning. Vi har ställt kläderna ut med kanten och flyttat köksbordet till mitten av rummet. Så middagarna avnjuts nu mitt i rummet framför de stora pannoramafönstrena. I sovrummet har vi redan hunnit spika upp våra personliga tavlor som portionsvis tar oss tillbaka till våran gamla vardag. 

 

Utanför vårat hus löper en stor altan med brygga. Där kan man sitta varma kvällar, soliga dagar eller mysiga mornar. Om man är riktigt viljestark och inte så frusen av sig, kan man till och med ta ett dopp på morgon. Alla vet hur svårt det är att vakna på morgonen och då menar jag på riktigt vakna. Jag är en sådan människa som kan ligga kvar i sängen i säkert en timme efter att jag har vaknat. Men har man förmånen att ha en sjö utanför huset är det ett yppeligt sätt att vakna till på. Sagt och gjort, Julia och jag slängde oss i vattnet klockan nio i morse. Det var inga trettio grader i vattnet precis, men nog vaknade vi till allt och tackolov var uteduschen aningens varmare.

 

anledningen till varför man vill bada

 det är bara och springa och hoppa i

Vilken underbart härlig kväll. Vattnet slår försiktigt mot bryggan och solan har precis duckat bakom berget. Om man bara kunde beskriva med ord hur otroligt vackert det kan vara i en liten sjöstuga i Saltsjö boo så skulle nog familjen Bernadotte vilja komma på besök. Tur att man har en systemkamera som kan fånga upp bilden av det hela i alla fall. Men ingenting kan beskriva känslan att sitta här ute. För tillfället har vi slagit bort allt vad gäller uppackning, placering, städning, plockande och pyslande. För nu ska jag, Julia och hennes pojkvän Martin avnjuta en god middag. i form av tacos.

 

Idag har vi slitit ihjäl oss. Vi kände att vi ville få ordning på allt idag så att vi imorgon kan försöka komma in i någon slags "vardag"(efter en dag i stockholm). Så efter ett morgondopp var det bara att trycka in mammorna i bilen och bege sig till Huddinge marknad. Att hitta dit skulle visa sig vara svårt. Vi stannar vid ett rödljus där det står lite människor och ser allmänt viriga ut. Moster säger: de ser loppisvana ut, veva ner rutan och fråga om vägen. Mamma vevar ner rutan och skriker: Loppis? var är den? En av tanterna med rött, stort hår svarar då: loppis? Mer hinner hon inte få fram innan jag får grönt och mamma skriker i vinddraget något i form med tack ändå. 

 

Så idag har vi alltså hunnit med loppis i Huddinge, Ikea i kungenskurva, Rusta och Jula i Orminge och nu har vi slagit ro hemma. Eller ro och ro är väll synd att säga eftersom vi har tretton ikeakassar och fyra flyttlådor med kläder som ska packas upp. Vi har satt upp klädställningar och andra småsaker från ikea och julia har varit tvungen att skicka hem två ikeakassar med kläder som hon inte ens kollat igenom. Just nu ser det ut som kaos men oj vad mysigt det blir när vi är klara.

 

En av alla Ikea kassar

Solen lyser och vägen ner mot stugan är svår att hitta. Vi letar mellan hus, bakom hus och nere vivattnet megivit hittar inte vårat hus. Längre mer på en helt annan stig finns en grusgång som leder till en bergsluttning som leder till några hala brädor som går över till grus I en formad slalombana. Och där, i målet av slalombanan ligger vårt hus. Från och med nu och 10 månader framåt. Jag är såå lycklig. Musiken är installerad, väskorna är uppakade och Julia är på jobbintervju. This is our house

Idag börjar våran resa. Jag och min kusin Julia. En Sjöstuga i Saltsjö Boo. Två lyckliga ungdomar. Med två olika drömmar och ett gemensamt Boende. 

 

Resan till huvudstaden började med avfärd från Norrköping klockan 09:00. Tanken var lite småshopping på ÖoB för att slippa konka på hushållsartiklar från centrum på tunnelbana. Men någon (jag) läste fel på hemsidan och Affären öppnade inte förns 10:00. Aningens stressade eftersom Julia skulle börja jobba vid lunch. Lagom vid Stockholmsrondellen börjar bilen hoppa som en känguru och moster skriker: Fa**. Jag tankade dieselbilen med bensin. Så började våran resa. To be continued. 

 

Mitt namn är Marcus Fyrberg och jag är 19 år gammal. Jag är en glad fillur som är uppvuxen i kära Norrköping tillsammans med min underbara familj. Musik, teater och dans har alltid varit mitt stora intresse och både min skolgång och min fritid har präglats av sång, manusläsning och olika koreografier. Jag är en positiv person fylld av liv och glädje och jag tvekar inte en sekund om att testa nya saker. Jag vågar kasta mig ut i livet, utan att ha någon som helst aning om var jag ska landa. Nu har jag i alla fall landat i vår härliga huvudstad Stockholm för att testa mina vingar på Balettakademiens musikallinje. Jag ska göra varje dag till den roligaste, för det här är - Mitt år i Stockholm! Om du vill vara en del av min vardag, kan du enkelt läsa om den här på bloggen. Fritt fram att kommentera, jag finns här för att svara på dina frågor!

 

Enjoy!

 

/Marcus

 

2005:

- Trollkaren från OZ, Östgötateatern

 

2006:

- Trollkaren från OZ, Stora teatern i Linköping

 

2007:

- En Midsommarnattsdröm, Skandia teatern

- Folk och Rövare i Kamomillastad, Häradshammar bygdegård

 

2008:

- Me and My girl, Arbis Salonger

- Varité Spektakulär, Arbis Salonger

 

2009:

- The Neverland Show, Arbis Salonger

- Grease, Djäkneparksskolan

- Showboat, Arbis Salonger

 

2010:

- La Cage aux folles, Arbisteatern

- Teaterbåten, Arbisteatern i Motala

 

2011:

- Barnmusikal: Casper hittar en stol, De Geergymnasiet

- Joseph and the amazing Technicolor Dreamcoat, Skandiateatern

 

2012:

- 100% Dragshow, Skandiateatern

- NYA 100% Dragshow, Skandiateatern

 

2013:

- Spelman på Taket, De Geergymnasiet