Var hemma i helgen och julpyntade det sista och mös med mina underbara syskon. Fredagen gick åt till att passa upp på syrran som nyss opererat korsbandet igen. Men hon hänger i. Lördagen blev en fröjdefull fest för en julnörd som jag. Ja, jag vågar faktskt kalla mig julnörd.

kolla bara in den här listan:
första julklappen - 31 oktober

Första jullåten - 13 oktober

Första julpyntet - 22 november

Och sen ska det tillägas att 24 dagar innan julkalendern började jag titta på Sunes jul. Ett avsnitt varje dag. Och i helgen var det dags att baka pepparkakshus. Vi åkte iväg klockan halv tolv för att inhandla alla varor och satte igång med jobbet klockan ett. Vi gjorde det självklart svårt för oss eftersom vi ville ha en helt egendesignad pepparkaksstad. Därför var vi tvugna att måla, hitta vinklar, räkna och allt sånt själva. Erica ville hemskt gärna ha ett tvåvåningshus, Rebecka ville gärna ha en tre små kolonilotter, Casper ville bara att alla skulle må bra och jag som har gått och förälskat mig i paveljonger fick i uppdrag (snarare dirigera över uppdraget på Rebecka) att göra en punchpaveljong. En anekdot till det är att grannen på andra sidan vattnet, attså på Lidingösidan, har en egen paveljong/lusthus längst ner vid vattnet och jag med min kikare sitter och är måttligt avundsjuk. Resultatet på pepparkaksstaden blev helt fantastiskt om jag får säga det själv, och det får jag ju eftersom det är min blogg :)

Till Casper - Läs varanan bokstav!

Det händer nämligen ibland att han läser min blogg och sen ringer han och frågar, Vad mena du med det?

För det är nämligen så att jag varje år (med start 2010) har gjort en julkalender åt Casper. Med paket som inte har högre värde än 20 :- Det är absolut inte grejerna eller pengarna som är det viktiga. Det viktiga i mina ögon är att se glädjen hos detta barn som varje morgon får springa och öppna ett litet paket med några kritor, en fluga, pysselgrejer mm. Att låta honom vara lite bortskämd (han är ju trotsallt tredje barnet...) Jag vill ge honom de julklapparna som jag aldrig fick och den glädjen som jag aldrig fick uppleva av matriella saker! Haha, skämt åsido! jag vet aldrig när det är dags att sätta punkt för att jag har så mycket att skriva. så nu sätter jag PUNKT.

 

 

Idag är det Fredagen den 29 november och det är bara 2 dagar kvar till första Dacember... Ingen kan vara lyckligare än jag. Så här i julens tider skulle jag bara vilja förmedla ett litet budskap som organisationen Ung Cancer har kommit på citatet lyder just "Fuck Cancer". Precis som rosa bandet och alla andra hjälp organisationer kan man enkelt gå in och skänka pengar. Med det fiffiga är att man kan köpa saker av de också som visar allmänheten att man bryr sig. Jag och min syster har ett varsit armband med texten Fuck Cancer där pengarna oavkortat går till cancerforskning. Gör en beställning du med! Kanske i julklapp?

- http://www.ungcancer.se/

Som en liten uppföljare måste jag bara skriva och berätta om hur jag och mamma gick lös på hela huset i helgen och julpyntade hela huset. Det började med att vi diskuterade hur pass tidigt man "får" julpynta. Vi kom fram till att man tidigast får pynta förste December, men i andra vevan bestämde vi oss för att inte ta hänsyn till det utan gå helt crazy!! Vi släpade upp alla julkartonger och så var stöket igång. Fönstrena pryds nu av stjärnor, tomtar, ljuslingor, lyktor, ljus i olika färger och traditionella ljustakar. (Plast)granen är på plats och årets färg i granen är vit. Vita bjällror, vita änglar, vita kulor, vita stjärnor, vita flingor, vita klockor och självklart lite polkagrisar också. Jag kan inte tillräckligt beskriva hur mycket jag älskar julen och alla dagar fram tills dess. På söndag är det förste december och från och med då ska jag bara gå runt och le.

Ja, är det en fördel att vara organiserad? Det finns många bevis och exempel som visar på att det underlättar och hjälper men för det behöver det inte vara någon fördel. Det finns de som lever ett fullkomligt kaotiskt liv och som gillar, eller kanske inte giller men som behöver ha mycket runt omkring sig. De människorna får panik om det är ordning och reda och blir stressade bara därför. Anledningen till denna frågeställning kom upp av att jag och Juila satt i bussen tillsammans och skulle samtidigt ta upp våra hörlurar för att lyssna på någonting på datorn. Julia sliter upp sina från fickan. De är helt nerknögglade och det finns tycks till synes inte finnas några ändar på sladden. Ändå lyckas hon skaka lite på de så att de perfekt rullar ut och hon kan enkelt ta upp de och stoppa de i öronen. Sen är det min tur och jag som alltid vill ha 100% koll och ordning och reda tar upp mna hörlurar som är perfekt ihop rullade. jag måste ta ut den lilla änden från hålet, sen snurra ut sladden runt sig själv och sen igen runt sin egen axel och som om det inte skulle vara nog så har jag vänt håll en gång när jag snurra ihop dom för att försäkra mig om att de inte skulle snurra ut. För julia tog det 5 sekunder att få ut sina hörlurar och för mig tog det säkert 15. Så kontentan av dagens frågeställning:

Det går inte alltid snabbare för att man är organiserad, men vad gör det om man trivs med sig själv och älskar alla sina sidor?

Fick en pik av en av mina appar förra helgen vilket inte var så himla roligt. Vi sitter alla samlade runt bordet i lördags kväll och klockan är väll runt nio. Vi sitter och spelar kort och jag har läsken i ena handen och godispåsen i andra. Då plingar det till i min mobil och jag får ett mail av en app som heter Runkeeper som mäter hur långt man springer, vilken sträcka man springer och hur snabbt man springer den. Men i mailet står inga resultat där står det. "Hej, det var ett tag sen sist och Runkeeper saknar dig". För är det för stil och skicka ut sånna mail en lördag kväll? Det vill jag dissa totalt. Det hade varit skillnad om mailet hade kommit en tisdag eftermiddag när man sitter inne med datorn, men en lördag? Hallå? Då hade jag ju redan bestämt mig för att svulla godis! Eftersom det heter smartphone får den faktiskt bli bättre på att vara just smart och säga till i rätt läge. Tack för mig.

Jag måste bara få skriva av mig och kärleksförklara mig till julen. Det finns ingenting som är så mysigt som jul! Jag tror att jag har längtat ihjäl mig i en månad redan och entligen känns det tillåtet att lyssna på julmusik. Det finns ingenting som gör kroppen så lugn och harmonisk som julmusik. Att få sätta på Michel Bubles julskiva och få tände lite extra ljus på bordet samtidigt som man äter en pepparkaka är levnadskvalite. Det har gått så långt att jag håller på och räknar ner till 1 december. Jag ser på Sunes jul varje morgon och öppnar chokladkalender på mornarna. Så när jag petar i mig choklad 24 då är det 1 december. Julbelysningen är uppe och polkagrisarna står på bordet. Jag tror inte att man kan vara mer förbredd på jul än vad jag är! När jag åker hem till norrköping i helgen tänker jag julpynta hemma, vare sig de vill eller inte! God Jul.

 

Fick förslag till min mail förra veckan som löd typ:

Hej, Eftersom du har lyssnat på Merry christmas, Jul i Betlehem och Julen är här så kan det här vara album you might like.

Det är mottot för årets musikalklass på balettakademien och i fredags hade vi en föreställning med samma namn. Min klass är fantastisk på alla sätt och vis. Helst eftersom det finns så fruktansvärt mycket bred kompentens. Det den ena inte kan, kan den andre och så vidare. Vi har helt utan lärare både koreograferat och regisserat hela föreställningen vilket är enastående. Mitt jobb var att vara konfrencier och sjunga ett nummer. En väl genomförd föreställning med många lovord från publiken. Här följer lite bilder:

Det finns nog inget mysigare än när man får vara tillsammans allihopa. Gärna på varandra. Det finns många i min ålder som säger att det är så skönt att få vara ensam och få bestämma själv och ta ansvar. Men jag har ju aldrig förstått mig på ungdomar i min ålder riktigt vad gäller just sånna punkter. Kanske beror det på att jag har fått vara ensam när jag behövt, alltid fått varit delaktig i diskussioner, fått bestämma, fatta beslut och ta ansvar. Vilket gör att jag inte känner något behov av det. För mig stannar tiden när vi gör saker tillsammans, det är den riktiga kvalitetstiden, det är DÅ jag njuter som mest. Alla tjatar alltid om att "förr eller senare måste man släppa taget" och det tror jag också på. Men det finns olika sätt att släppa på. Lika många sätt som det finns att släppa taget från sin familj lika många sätt finns det att säga jag älskar dig. För vissa finns det bara ett sätt att säga jag älskar dig på. De människorna tycker jag synd om. Öppna ögonen och förstå att det är bara DU som bestämmer hur mycket, vilka och på vilket sätt du älskar.

 

Hej igen, Längesen! Kände att jag var tvungen att ta en paus under höstlovet med allt skrivande, sjungande, nätverkande och allt vardagligt som man bara gör utan att blinka. Så jag hade ett lång och härligt höstlov som slutade med en tripp till ullared. Mysigt hotellhäng med familjen och mycket shopping för min del. Sen åkte jag hem igen till stockholm på söndagen för att senare på måndagen upptäcka att jag blivit smittad av Halsfluss. Så resa hem igen redan på tisdagen för att bli omhändertagen lite extra av familjen. Återresa upp tisdagen därpå och sen dess är jag tillbaka i vardagen. Ikväll ska vi ha föreställning med klassen. Det blir blandade musikalnummer som vi tillsammans regisserat och koreograferat. Vi hörs efter helgen vetja! 

Skit vad coolt! Går upp tidigt på morgonen och gör ett desperat försök att välja kläder. Bakom mina kläder har jag ett fönster ut mot stranden. Där ser jag något stort obäk som landar. Jag fokuserar mina ögon som fortfarande är nattsuddiga och ser att det är en stor örn som har landat 30 meter från mitt hus. Det går verkligen inte bra att fota genom det immiga fönstret och jag blir lite ledsen. Tills jag kommer på den briljanta idén att jag kan ju öppna dörren snabt som ögot och knäppa ett kort innan örnen hinner reagera. Jag gör som jag har tänkt men märker ganska snabbt att jag valde fel metod. Jag skyller på morgontrötthet. Men jag hinner knäppa en bild när han är i full fart att flyga bort från mig och min strand. Vilket berikat djurliv jag har ändå. Kanske skulle döpa om min blogg...

Marcus Fyrberg - Djuren i mitt liv.

Kanske?

Söndag. Igen. Utan mål och mening finns vi två. (Fick bara lite Lena PH influens) Sitter just nu på bussen på väg till våran vackra huvudstad. Höstlovet är över.F örstå vad snabbt den här tiden har gått, var ju nyss sommar! Den här tiden på året är den mest konstiga av alla tider. Man springer igenom allt, skyndar på och stressar utan att tänka. Ändå känns det som om allt går i slowmotion. Om man tänker på alla människor som, Nej det här funkar inte!!

Jag sitter och verkligen försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva och lyckas väldigt ofta bli rätt "djup" men idag får jag inte till det. Eftersom det är ganska Svenskt att skylla ifrån så tänker jag också göra det. Framför mig sitter två män. Det är inte så värst högljuda utan pratar i normal samtalston MEN de har ett varsit stressband. Ett band som jag har sett i både Turkiet och Grekland men aldrig här hemma. Det är som stora kulor som är fästa på ett snöre. Nästan som ett halsband som saknar en massa kulor bara för att man ska kunna snurra på allting. Tanken är att det ska lugna ner kroppen bara för att man har någonting att sysselsätta sig med. Men på mig har den motsatt effekt. Jag sitter här bakom och skakar ännu mer på benen än vanligt och blir bara mer och mer irriterad av både ljudet och rörelsen. Sen går ju kulorna bara runt och runt...vad är det för mening? Det finns ju inget slut!!! Det finns ingen tidsaspekt. Precis som den här tiden på året. Jag orkar inte med det här. Jag ska nog blunda ett tag.

Idag är det dags för mig att ta höstlov. Det kommer att bli ett litet uppehåll under höstlovet (v44) då jag känner för att bara ta det lungt, leva och andas. Jag ska vara med dom jag älskar och jag ska inte ha några måsten överhuvudtaget. Därför är det här sista inlägget från mig på en vecka. Men på söndag nästa vecka är jag tillbaka med mer knasiga och knäppa tankar ur mitt liv. Imorgon ska jag, min syster och min flickvän anordna ett barnkalas för Casper. Hans första faktiskt. Det ska vara ett Halloween-kalas. Så några läskiga bilder ska vi nog få till... Om du får tråkigt den här veckan kan du ju alltid gå in på min blogg och läsa igenom lite gamla funderingar. Jag har ju ändå skrivit över 50 inlägg! Här kommer en mysig höstbild på mig och mina syskorn. Trevligt Höstlov.

Det var så att förra helgen hade jag besök av min underbara familj som var med mig i sjöstugan hela helgen. Fotboll, God mat, Musik, Godis och folk man älskar. Kan det bli bättre? 

I alla fall så tog min kära lillebror på sig ansvaret över min kamera under helgen och här är några av ögonblicken som han har valt att fånga. För första gången tänker jag lägga upp lite suddiga bilder. Men det funkar bara för att det är en åtta åring som har fotat. Sista bilden är min.

I söndags var det dags igen att åka tillbaka upp till Stockholm. Veckorna går så himla fort och jag känner att typ var tredje inlägg handlar om resan upp till stockholm. Men det är där det händer. Den här gången träffades jag och Julia vid buss hållsplatsen klockan 17:50 och bussen skulle komma klockan 18:00. Bussen var lite sen så vi fick snällt stå och vänta i regnet. En kvart senare rullar bussen in på stationen och chauförren kliver ut ur bussen. Han säger: Jag kan ta 16 passagerare. Vi är ett trettiotal människor på platsen och alla med samma mål, Att komma in i bussen. Ingen vill vänta 40 minuter extra på en reservbuss eller få ett tillgodokvitto eller vad det nu var som väntade utan alla skulle in i bussen med eller utan partner. Så folk trök och drog och kämpade för att få komma in medans chauffören räknade 13,14,15, en till... Folk körde till och med med ursäkten: Min väska är redan med. Och 16. Uppgivna i regnet titta alla spänt på mannen som skulle ge oss besked om vad som skulle hända med oss "svaga". Ni andra kan vända er om, sa han. Det finns taxibilar som kör er till Stockholm. Så Julia och jag fick åka med två andra trevlig människor och en taxichaufför som var lika sprallig och uppspelt som vi. Det var som om vi hade vunnit några tusen allaihop. Fast vi egentligen bara hade vunnit en halvtimma. Men vad gjorde det. Vi kom snabbare upp till Stockholm, vi hade bra musik, lagom värme och vi var ett roligt gäng. Notan slutade på 2555:- bara för våran taxi. Om man då räknar på att våra 4 biljetter i snitt kostade 100:- så kan man ju lätt räkna ut att swebus gjorde ett snedköp...

Jag trodde verkligen inte att man skulle bli så handikappad utan vatten. Det var så att de vi hyr sjöstugan av hade rörmokare hemma hos sig som skulle titta till någonting med deras vatten. Därför stängde de av allt vatten. Vårat också. Ni kan ju bara tänka er när kranen helt plötsligt slutar rinna. Jag ringde direkt till pappan och sa att vi kan varken koka mat, diska, duscha eller gå på toa. Han svarade då att han hade glömt att förvarna oss och att någon skulle sätta på vattnet så fort det gick. Tiden gick och vi blev bara hungrigare och hungrigare. Tillslut gick vi ner och hämta vatten från uteduschen som vi koka för att få bort alla eventuella bakterier. 

 

"Jag är inte scout, jag är skådespelare"

 

Förra helgen var jag och min bedårande flickvän hemma hos Ursula och Richard. Ett otroligt trevligt par som verkligen värnar om sina medmänniskor. Att få tillbringa helgen ute i Valdemarsvik har för mig blivit en slags avkoppling där man bara får vistas i en lugn miljö med fruktansvärt intelligent sällskap. Att bara få bli lite bortskämd och känna att man själv kan ge lite energi känns som en perfekt kombination. Huset deras ligger på en höjd med perfekt utsikt över Valdemarsviken som bara den gör att man finner inre ro. Nog pratat om mina inre känslor. Jag hade det hur mysigt som helst och Rebecka gick bara omkring och mös och tyckte livet var allmänt härligt. På kvällen serverade Richard trerätters precis som på restaurang. Jag photoshopade ihop en meny. Den fanns alltså bara i mina tankar. På övervåningen hade Ursula lagt fram varsina handukar och lakan med alla tillbehör. Det roligaste var när hon sa: Dina kuddar ligger orörda från sist du sov här, så det är bara och hämta dom från din säng.

 

Du gör mig så glad Ursula. Att få vara hos er ger mig en massa energi, styrka, kraft och kärlek. Jag älskar att vara hos dig och Richard. Tack för att ni är världens bästa människor! 

"Tschüss und bis bald"

 

Idag är ingen vanlig dag. För idag är en sån här dag man länge väntat efter. Idag kommer mamma och lillebror upp till sjöstugan. Så underbart mysigt ska det bli. Det är nämligen så att IFK Norrköping Dam har vunnit sin div 1 serie och ska därför kvala mot Brommapojkarna om en plats i elitettan. Casper fråga mig igår:

- är de vi ska möta i helgen bra? Ja, vad tänkte du på? sa jag. Jo jag tänkte eftersom de heter BRAmapojkarna. 

Hoppas inte att Pappa, Syrran eller flickvännen hinner läsa det här inlägget innan imorgon. För om jag ska vara riktigt ärlig så är jag så fruktansvärt nervös inför den här matchen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det värsta är när man pratar med någon av de ännu mer involverande så ska man hela tiden verka lugn och stöttande. MEN JAG ÄR PANIKSLAGEN. Jag vill så himla gärna att det ska gå bra. Om inte annat för pappas skull (som visserligen redan har tagit laget till serieseger) men nu är elitettan hans mål. Så då får vi helt enkelt följa med på den banan. igår var det riktigt mysigt i sjöstugan. Jag städade av "hela" (22 kvm) huset, lagade mat tills Julia kom hem och bakade tills det att mamma och Casper kommer upp. Här kommer lite process

bilder.   

 

Det är vad som händer när jag träffar på gulliga barn. Barn som liknar mig själv i den åldern. Som inte är rädd för vad någon ska tycka eller tänka utan som bara kastar sig ut i det omedvetna. Sånna barn älskar jag. Och på något sätt så älskar de mig också. Allt började en morgon när jag satt på bussen på väg till skolan. Bredvid mig sitter två killar och två tjejer. Det pratar högt och mycket om ditten och datten och om det ena och det tredje, för det andra var inte intressant. Helt plötsligt säger en av killarna till mig: Vad spelar du för något? Jag känner mig avslöjad och svarar mycket motvilligt: Hay Day... (Ett spel för barn främst som går ut på att man driver sin egen bondgård) I deras öron låter det jättehäftigt att jag är på level 33 medans det i mina öron låter overkligt och pinsamt. De skrattar och ler mot mig när jag sätter fingret mot munnen för att visa att det här stannar mellan oss fem. Ingen annan behöver veta att en vuxen människa som jag spelar hay day. Hur gammal är du? får jag plötsligt frågan utav en av tjejerna. Vad tror du svarar jag? Hon kan inte gissa, men hennes två killkompisar väntar inte länge utan gisar på 38 espektive 39 år. Jag kan inte undgå att skratta till. Tror ni på fullaste allvar att jag fyller 40 nästa år? Vet inte. Nej jag är bara 19. 9 år äldre än er! De önskar mig en trevlig dag och hoppar glatt av bussen.

 

Nästa dag möts vi igen. De skriker och vinkar redan när jag är 30 meter ifrån hållplatsen. Vi tog den här bussen bara för att du skulle åka den här. (jag hade alltså redan sagt att jag varje morgon åker med 38 bussen) Väl på bussen börjar de berätta om hur de säljer jultidningar. Det blir en vild diskussion och jag berättar hur jag också sålt jultidningar för samma förlag som de. De berättar att de sparar ihop till en TV. Som de kan ha i sin koja som de har byggt i skogen. Där vill de ha en TV, TV - spel och fyra madrasser. Jag som kan en hel del om barn och vet precis hur man ska prata med barn, vara med bar, trösta barn, ja allt det där. För en sekund blir jag en sådan där jävla Tommy och Annika människa ( läs "jag älskar Jonas Gardell )och svarar utan att tänka: En TV kan man ju inte ha ute, då blir den ju förstörd. Tänk hur många bilder jag kan ha förstört i hans huvud. Han som kanske har det jobigt hemma eller väldigt ofta längtar till en annan värld där man bara kan få spela TV spel. Han som har fantiserat hela sommarlovet om hur han och hans tre kompisar ska kunna ligga där och trivas. Jag som bara skulle vara lite realistisk, raserar en hel tavla. Nej riktigt så farligt tog han det inte men han skulle kunna ha gjort det. Istället svarar han käckt: Allt går om man bara vill. Jag hinner snabbt rädda situationen med ett: Det är rätt! Tur att det var ett rent barn.

 

En av killarna ville gärna vara med på bild, så här är Gustav:

Idag har jag sett något mycket märkligt. Jag har sett en ensam svan. Det roliga är att man tar förgivet att svanar alltid lever i par. Så att se en ensam svan gjorde mig helt chockad. Den kom glidande i vattnet så snällt och titta upp mot sjöstuga precis som en fattig tiggare och med blicken sa han: 

- Har du något mögligt bröd du kan slänga åt en ensam stackars svan som jag? Jag slet åt mig en påse med bröd och kastade ner två skivor åt svanen. Han åt förnöjt och drev senare vidare mot nya äventyr.

Det sorgligaste med den här berättelsen är att jag redan har bestämt att svanen inte mår bra bara för att han är ensam. Det skulle ju gott och väl kunna vara så att just den här svanen trivs alldeles utomordentligt ensam. Att han har gjort sitt livs breakup och bara vill vara fri. Jag skulle kunna analysera den här svanen hela dan. Men det här får räcka för idag. vem vet? Det kanske kommer "En ensam svan 2".