Idag är det dags för mig att ta höstlov. Det kommer att bli ett litet uppehåll under höstlovet (v44) då jag känner för att bara ta det lungt, leva och andas. Jag ska vara med dom jag älskar och jag ska inte ha några måsten överhuvudtaget. Därför är det här sista inlägget från mig på en vecka. Men på söndag nästa vecka är jag tillbaka med mer knasiga och knäppa tankar ur mitt liv. Imorgon ska jag, min syster och min flickvän anordna ett barnkalas för Casper. Hans första faktiskt. Det ska vara ett Halloween-kalas. Så några läskiga bilder ska vi nog få till... Om du får tråkigt den här veckan kan du ju alltid gå in på min blogg och läsa igenom lite gamla funderingar. Jag har ju ändå skrivit över 50 inlägg! Här kommer en mysig höstbild på mig och mina syskorn. Trevligt Höstlov.

Det var så att förra helgen hade jag besök av min underbara familj som var med mig i sjöstugan hela helgen. Fotboll, God mat, Musik, Godis och folk man älskar. Kan det bli bättre? 

I alla fall så tog min kära lillebror på sig ansvaret över min kamera under helgen och här är några av ögonblicken som han har valt att fånga. För första gången tänker jag lägga upp lite suddiga bilder. Men det funkar bara för att det är en åtta åring som har fotat. Sista bilden är min.

I söndags var det dags igen att åka tillbaka upp till Stockholm. Veckorna går så himla fort och jag känner att typ var tredje inlägg handlar om resan upp till stockholm. Men det är där det händer. Den här gången träffades jag och Julia vid buss hållsplatsen klockan 17:50 och bussen skulle komma klockan 18:00. Bussen var lite sen så vi fick snällt stå och vänta i regnet. En kvart senare rullar bussen in på stationen och chauförren kliver ut ur bussen. Han säger: Jag kan ta 16 passagerare. Vi är ett trettiotal människor på platsen och alla med samma mål, Att komma in i bussen. Ingen vill vänta 40 minuter extra på en reservbuss eller få ett tillgodokvitto eller vad det nu var som väntade utan alla skulle in i bussen med eller utan partner. Så folk trök och drog och kämpade för att få komma in medans chauffören räknade 13,14,15, en till... Folk körde till och med med ursäkten: Min väska är redan med. Och 16. Uppgivna i regnet titta alla spänt på mannen som skulle ge oss besked om vad som skulle hända med oss "svaga". Ni andra kan vända er om, sa han. Det finns taxibilar som kör er till Stockholm. Så Julia och jag fick åka med två andra trevlig människor och en taxichaufför som var lika sprallig och uppspelt som vi. Det var som om vi hade vunnit några tusen allaihop. Fast vi egentligen bara hade vunnit en halvtimma. Men vad gjorde det. Vi kom snabbare upp till Stockholm, vi hade bra musik, lagom värme och vi var ett roligt gäng. Notan slutade på 2555:- bara för våran taxi. Om man då räknar på att våra 4 biljetter i snitt kostade 100:- så kan man ju lätt räkna ut att swebus gjorde ett snedköp...

Jag trodde verkligen inte att man skulle bli så handikappad utan vatten. Det var så att de vi hyr sjöstugan av hade rörmokare hemma hos sig som skulle titta till någonting med deras vatten. Därför stängde de av allt vatten. Vårat också. Ni kan ju bara tänka er när kranen helt plötsligt slutar rinna. Jag ringde direkt till pappan och sa att vi kan varken koka mat, diska, duscha eller gå på toa. Han svarade då att han hade glömt att förvarna oss och att någon skulle sätta på vattnet så fort det gick. Tiden gick och vi blev bara hungrigare och hungrigare. Tillslut gick vi ner och hämta vatten från uteduschen som vi koka för att få bort alla eventuella bakterier. 

 

"Jag är inte scout, jag är skådespelare"

 

Förra helgen var jag och min bedårande flickvän hemma hos Ursula och Richard. Ett otroligt trevligt par som verkligen värnar om sina medmänniskor. Att få tillbringa helgen ute i Valdemarsvik har för mig blivit en slags avkoppling där man bara får vistas i en lugn miljö med fruktansvärt intelligent sällskap. Att bara få bli lite bortskämd och känna att man själv kan ge lite energi känns som en perfekt kombination. Huset deras ligger på en höjd med perfekt utsikt över Valdemarsviken som bara den gör att man finner inre ro. Nog pratat om mina inre känslor. Jag hade det hur mysigt som helst och Rebecka gick bara omkring och mös och tyckte livet var allmänt härligt. På kvällen serverade Richard trerätters precis som på restaurang. Jag photoshopade ihop en meny. Den fanns alltså bara i mina tankar. På övervåningen hade Ursula lagt fram varsina handukar och lakan med alla tillbehör. Det roligaste var när hon sa: Dina kuddar ligger orörda från sist du sov här, så det är bara och hämta dom från din säng.

 

Du gör mig så glad Ursula. Att få vara hos er ger mig en massa energi, styrka, kraft och kärlek. Jag älskar att vara hos dig och Richard. Tack för att ni är världens bästa människor! 

"Tschüss und bis bald"

 

Idag är ingen vanlig dag. För idag är en sån här dag man länge väntat efter. Idag kommer mamma och lillebror upp till sjöstugan. Så underbart mysigt ska det bli. Det är nämligen så att IFK Norrköping Dam har vunnit sin div 1 serie och ska därför kvala mot Brommapojkarna om en plats i elitettan. Casper fråga mig igår:

- är de vi ska möta i helgen bra? Ja, vad tänkte du på? sa jag. Jo jag tänkte eftersom de heter BRAmapojkarna. 

Hoppas inte att Pappa, Syrran eller flickvännen hinner läsa det här inlägget innan imorgon. För om jag ska vara riktigt ärlig så är jag så fruktansvärt nervös inför den här matchen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det värsta är när man pratar med någon av de ännu mer involverande så ska man hela tiden verka lugn och stöttande. MEN JAG ÄR PANIKSLAGEN. Jag vill så himla gärna att det ska gå bra. Om inte annat för pappas skull (som visserligen redan har tagit laget till serieseger) men nu är elitettan hans mål. Så då får vi helt enkelt följa med på den banan. igår var det riktigt mysigt i sjöstugan. Jag städade av "hela" (22 kvm) huset, lagade mat tills Julia kom hem och bakade tills det att mamma och Casper kommer upp. Här kommer lite process

bilder.   

 

Det är vad som händer när jag träffar på gulliga barn. Barn som liknar mig själv i den åldern. Som inte är rädd för vad någon ska tycka eller tänka utan som bara kastar sig ut i det omedvetna. Sånna barn älskar jag. Och på något sätt så älskar de mig också. Allt började en morgon när jag satt på bussen på väg till skolan. Bredvid mig sitter två killar och två tjejer. Det pratar högt och mycket om ditten och datten och om det ena och det tredje, för det andra var inte intressant. Helt plötsligt säger en av killarna till mig: Vad spelar du för något? Jag känner mig avslöjad och svarar mycket motvilligt: Hay Day... (Ett spel för barn främst som går ut på att man driver sin egen bondgård) I deras öron låter det jättehäftigt att jag är på level 33 medans det i mina öron låter overkligt och pinsamt. De skrattar och ler mot mig när jag sätter fingret mot munnen för att visa att det här stannar mellan oss fem. Ingen annan behöver veta att en vuxen människa som jag spelar hay day. Hur gammal är du? får jag plötsligt frågan utav en av tjejerna. Vad tror du svarar jag? Hon kan inte gissa, men hennes två killkompisar väntar inte länge utan gisar på 38 espektive 39 år. Jag kan inte undgå att skratta till. Tror ni på fullaste allvar att jag fyller 40 nästa år? Vet inte. Nej jag är bara 19. 9 år äldre än er! De önskar mig en trevlig dag och hoppar glatt av bussen.

 

Nästa dag möts vi igen. De skriker och vinkar redan när jag är 30 meter ifrån hållplatsen. Vi tog den här bussen bara för att du skulle åka den här. (jag hade alltså redan sagt att jag varje morgon åker med 38 bussen) Väl på bussen börjar de berätta om hur de säljer jultidningar. Det blir en vild diskussion och jag berättar hur jag också sålt jultidningar för samma förlag som de. De berättar att de sparar ihop till en TV. Som de kan ha i sin koja som de har byggt i skogen. Där vill de ha en TV, TV - spel och fyra madrasser. Jag som kan en hel del om barn och vet precis hur man ska prata med barn, vara med bar, trösta barn, ja allt det där. För en sekund blir jag en sådan där jävla Tommy och Annika människa ( läs "jag älskar Jonas Gardell )och svarar utan att tänka: En TV kan man ju inte ha ute, då blir den ju förstörd. Tänk hur många bilder jag kan ha förstört i hans huvud. Han som kanske har det jobigt hemma eller väldigt ofta längtar till en annan värld där man bara kan få spela TV spel. Han som har fantiserat hela sommarlovet om hur han och hans tre kompisar ska kunna ligga där och trivas. Jag som bara skulle vara lite realistisk, raserar en hel tavla. Nej riktigt så farligt tog han det inte men han skulle kunna ha gjort det. Istället svarar han käckt: Allt går om man bara vill. Jag hinner snabbt rädda situationen med ett: Det är rätt! Tur att det var ett rent barn.

 

En av killarna ville gärna vara med på bild, så här är Gustav:

Idag har jag sett något mycket märkligt. Jag har sett en ensam svan. Det roliga är att man tar förgivet att svanar alltid lever i par. Så att se en ensam svan gjorde mig helt chockad. Den kom glidande i vattnet så snällt och titta upp mot sjöstuga precis som en fattig tiggare och med blicken sa han: 

- Har du något mögligt bröd du kan slänga åt en ensam stackars svan som jag? Jag slet åt mig en påse med bröd och kastade ner två skivor åt svanen. Han åt förnöjt och drev senare vidare mot nya äventyr.

Det sorgligaste med den här berättelsen är att jag redan har bestämt att svanen inte mår bra bara för att han är ensam. Det skulle ju gott och väl kunna vara så att just den här svanen trivs alldeles utomordentligt ensam. Att han har gjort sitt livs breakup och bara vill vara fri. Jag skulle kunna analysera den här svanen hela dan. Men det här får räcka för idag. vem vet? Det kanske kommer "En ensam svan 2".

 

Nu har det hänt mig fem gånger i rad och det slår aldrig fel. För att jag ska kunna ta mig till skolan på mornarna finns det en direkt buss som går hela vägen till slussen. Men när jag ska in på mina danskurser så måste jag byte buss på ett ställe. Bara det att den första bussen jag åker med ska alltid till slussen. Reglerna är sånna att man inte får åka med bussar som är "ej i trafik" eller den lite trevligare tonen "tyvärr ej i trafik". Men bara man är trevlig kan man komma hur långt som helst. 

- Ursäkta, var ska du efter den här hållplatsen? Du ska möjligtvis inte till slussen? får man åka med? Det slår som sagt aldrig fel. Jag har fått åka med varje gång jag har frågat. Men det är inte bara fördelar med det. Eftersom jag alltid sitter längst fram bredvid chauffören så blir det alltid så på något konstigt sätt att chauförren alltid börjar prata med mig. Inte om vardigliga saker eller vädret... Nej om politik, barndomsminnen och om rätt och fel. Jag har haft de mest konstiga diskussioner både om fåglar, kanoter, fiskar, vandrandepinnar och jakt. Men idag var jag med om det mest konstiga. Chauförren frågar mig rakt ut och från ingenstans: Har du körkort? Gud, pratar han med mig. Jag vänder mig om och kollar desperat efter någon i bussen. Men den är ju tom? Han pratar med mig. Eeehhh, jag har körkort ja. Det har jag haft i ett år nu. 

- Om du skulle köra buss du skulle aldrig klara. här är spegel vänster, mitt i bussen, sidan, prata huvudkontor, prata passagerare, öppna dörren, byta plats. Skulle du klara? Jag förstod ingenting men tänkte snabbt att om jag säger att jag inte skulle klara det blir han nog smickrad och slutar prata med mig. Så jag svarar: Nej, det är nog lite för avancerat för mig. hehe. Om jag ändå hade vetat vad jag skulle svara. Det här resulterade i att jag fick en grundlig genomgång på hur en buss ska hanteras. Och det handlar inte om några tio minuter inte. Nej i Fyrtio minuter fick jag sitta och svara på frågor och vara tillmötesgående. Men men, jag "slapp" ju byta buss...

Som jag redan skrivit vid ett flertal tillfällen så stitter jag alltid längst fram i bussen. Med bälte på mig. Något som i måndags morse resulterad i att jag hamnade på radio. Jag tror att alla bussar måste lyssna på radio p4 på mornarna därför att de sänder ut trafikinformation. En radiokanal som för övrigt har väldigt många intressanta och uppmanande diskussioner. Varje morgon sänds ett program som heter godmorgon Stockholm. Så i måndags när jag satt där på min vanliga plats och filosoferade om livet började jag utan att tänka mig för lyssna på ena örat vad de pratade om. De hade en vild diskussion i studion om "morgonfejs". Hur mycket tid man ska lägga ner på morgonen och hur mycket man lyckas trolla så tidigt på dagen. Sedan uppmanade de i studion alla lyssnare att skicka in bilder på sitt morgonfejs. Jag tänkte inte så mycket mer på det där utan lyssnade bara på låten som spelades. Efter låten kommer programledarna tillbaka och säger att ingen har skickat in någon bild på sitt morgonfejs. Mannen i studion förklarar då hur människor inte vågar exponera sitt ansikte till en radiostation så tidigt på morgonen. Så jag gjorde slag i saken och mejlade in en bild på mig själv. Mycket riktigt blev jag den första som skickade in mitt morgonfejs. Programledaren tyckte att det var ovanligt att se någon med skepparkrans nu förtiden. Men till mitt försvar så tar mustaschen lite längre tid att växa än skägget där av "skepparkransen". Öppna länken så öppnas en spelare längst ner på skärmen. Tryck på play och spola fram till 1:57:30. Här är länken där du som vill kan lyssna på programmet:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=739

 

Och här är den omtalade bilden: